Musik 2022
Det blev inte se många konserter och inte så mycket skivor köpta. Lyssnandet och spelandet rullade dock på i samma spår som tidigare år. Men i år blir det bara en årskrönika på temat musik.
Spelandet
Vi tar det roligaste först och det är helt klart spelandet. Året började som jag hann nämna ifjor med att gitarrfamiljen fick tillökning med en Harley Benton ES-335-kopia, tjusigt röd som dom ska vara. Det är dock fortfarande Telecastern som är min favorit och som används mest, medan Les Paulen mest hänger tungt på väggen.
På våren uppfylldes en nästan livsgammal dröm. Vi, dvs kvartetten Joaquin & the Muleskinners spelade hela Derek & the Dominos mästerverk, dubbel-LP:n ”Layla and Other Assorted Love Songs”. Det skedde i Studio Skyrob i Gärsnäs, i ordning, från I Looked Away till Thorn Tree in the Garden. Några låtar blev väl sådär, de flesta OK och några satt riktigt bra. Jag hade nästan tårar i ögonen när sista ackordet i Thorn Tree… klingade ut.
Vi har nu 192 låtar på vår lista och det fylls på hela tiden.
Den i särklass mest spelade är fortfarande Almost Cut My Hair av nyss framlidne David Crosby. Det är en grymt bra låt helt och enkelt. I övrigt är det samma låtar som i fjor som spelats mest, Beer Drinkers and Hell Raisers (ZZ Top), Texas Flood (SRV), Nantucket Sleighride (Mountain), Whipping Post (Allman Brothers), A Night in the Life of a Blues Singer (Phil Lynott. Några nya favoriter är Don’t Drift Away (Tedeschi Trucks Band), Blues ABC (Peps&Nisse), Please Don’t Tell (John Mayall/Peter Green), Need Your Love So Bad (Fleetwood Mac) samt Neil Youngs Love and Only Love och Roll Another Number.
Jag hänger även på mig basen i ett knippe Cream-låtar, Sunshine of Your Love, White Room och Badge även om jag inte är någon Jack Bruce precis. Men roligt är det!
Lyssnandet
I augusti tog jag beslutet att flytta ner min gamla stereoanläggning (som det heter) från Malmö, och med den alla LP-skivor (som det också heter), kassetter och rullband. Det var ett jädra kånkande men det var ett klokt beslut. Varför ha en bättre musikanläggning i stan när jag aldrig är där? Varför låta 861 LP-skivor, 192 singlar och några hundra kassetter och rullband stå ospelade?
Så nu spelas det en hel del gamla LP-skivor här i Kivik. Det är skoj! Jag kan dock inte säga om jag lyssnat speciellt mycket på någon viss artist. Det blir lite av varje.
Första LP:n som blev spelad när anläggningen var inkopplad var faktiskt en ny skiva! Svante Sjöbloms ”Before It Breaks” som jag fick till skänks av Svante själv när han hälsade på i somras. Tack o bock, Svante!
Köbandet
Inte så mycket men några vax blev det, hela 16 CD, jag tuggade lite på den gamla want-listan trots allt! En stor del av dessa givetvis inspelade under perioden 1967-1975. Det var då den bästa musiken skapades. Ytterligare liveinspelningar med Allman Brothers givetvis, varav en kanske är den bästa av alla: ”The Allman Brothers Band – Live at the Atlanta International Pop Festival 1970” är kanske till och med den bästa av alla brödernas liveskivor. En dubbel-CD, ABB gjorde två framträdanden på denna festival. Man både öppnade och avslutade den. Här finns en version av Mountain Jam som är ”bara” drygt 28 minuter lång, men det är nog den bästa de gjort.
Fleetwood Macs ”Live in Boston” Vol 1-3 måste också nämnas. Grymt bra inspelningar med Peter Green i högform.
Men jag har gett upp målsättningar som tex att ha ALLA Neil Young-plattor, karln ger ut på tok för många varav en hel del är mindre bra. Jag spelar ju bara nästan bara de fem första.
Hungern att hitta nytt som fanns förr har också försvunnit.
Konserter
Det blev tyvärr bara ett fåtal. Mest minnesvärd är naturligtvis konserten med Eric Clapton i Royal Arena i Köpenhamn den 15:e juni. Det är den konsert jag väntat längst på, eftersom jag köpte biljetten redan den 23:e oktober 2019!. Sedan blev konserten uppskjuten två gånger pga pandemin. Jag var säker på att Eric skulle gå och dö under den långa väntan.
Nu var han i högsta grad levande och han levererade väl även om det inte var den bästa konserten jag sett med Eric. Men det var säkert sista gången, och han är ju en av mina största hjältar så jag ångrar inte att jag åkte dit. D
et ska nog mycket till för att jag ska gå på en arenakonsert igen, det är rätt tråkigt att vara så långt från scenen och inte känna något som helst samverkan med musikerna som ma kan göra på ett klubbgig. Och så kan jag inte låta bli att titta på storbildsskärmarna trots jag försöker. Gå på konsert och se den på TV, det är ju lite fel…
Mina Claptonkonserter, ur registret:
Nr 19 Eric Clapton – Falkonerteatret, Köpenhamn 1977-06-09
– Ronnie Lane var förband, Pattie Boyd dansade cancan. Pris 109:60.
Nr 47 Eric Clapton & His Band – Olympen, Lund 1980-09-23
– Gary Brooker i bandet, grym version av “Whiter Shade of Pale” Pris 68:-
Nr 66 Eric Clapton – Olympen, Lund 1981-10-13
– Mats Ronander förband. Samma show som året innan men biljettpris bara 65:-
Nr 698 Eric Clapton – Forum, Köpenhamn 2001-03-28 – Doyle Bramhall II förband. DKK 425:-
Nr 966 Eric Clapton & Stevie Winwood – Malmö Arena 2010-05-31 – Pris 615:-
Nr 1398 Eric Clapton – Royal Arena, Köpenhamn 2022-06-15 – Doyle Bramhall II i bandet. Pris 1897:86 – min dyraste konsertbiljett någonsin!
Vilken var den bästa då? Den första givetvis. Så brukar man ofta minnas det. Men även nr 47 och 698 minns jag som väldigt bra.
En konsert till ska nämnas: Wilmer X på KB den 1/10 – det var 14:e gången jag såg Wilmer och det var min konsert nr 1400!
Riktigt bra var den också. Wilmer kan man lita på. Bäst var en ny låt, ”Nu när tystnaden ska flytta in” tror jag den heter, samt den underbara gamla ”Slå dank”. Första gången jag såg dem var nästan exakt 43 år tidigare, den 3/10 1979, jag tror dom hette Wilmer Pitt fortfarande då och dom var förband till Jimmy Rogers & Left Hand Frank i AFs Källarsal i Lund. Inträde 20 spänn.
Konsertåret 2022 – statistik
Antal gig: 7 Totalt 49 år: 1400
Antal akter: 10
Antal olika lokaler: 6 Antal orter: 2 Antal länder: 2
Flest gig: Medley, Malmö 2
Antal gig utanför Malmö: 1
Total biljett/entrékostnad: 3327:86 Snitt per gig: 475:40
Årets utmärkelser går till:
Årets gitarrist: Eric Clapton
Årets mest laglöse: Sam Outlaw
Årets sångerska: Charlie Austen
Årets basist: Cheyenne Medders
Årets trummis: Håkan Nyberg
Årets familjeband: Nine Below Zero
Årets rockklubb: Medley Malmö
Årets mesta: Magnus Nörrenberg, ende musiker jag såg två gånger under året!
Mesta musiker under 50 år?
1 Pontus Snibb 139 gig sedan 1996-05-25
2 Håkan Nyberg 136 gig sedan 1977-06-12
3 Magnus Nörrenberg 111 gig sedan 1999-02-07
4 Micke Nilsson (Björk numera) 105 gig sedan 2002-05-11
5 Richard Lindgren 66 gig sedan 1993-05-15
6 Pelle Jernryd 58 gig sedan 1994-01-07
7 Jalle Lorensson 51 gig sedan 1979-10-03
8 Jalle Olsson 42 gig sedan 1981-10-30
9 Janne Erlandsson 40 gig sedan 1989-06-17
10 Jonas Palm 39 gig sedan 1989-06-17
Inga förändringar!
Utländska musiker
1 Derek O’Brien 18 gig sedan 1987-10-19
1 Warner E Hodges 18 gig sedan 1985-06-27
3 Chantel McGregor 15 gig sedan 2011-03-24
4 B.B. King 14 gig sedan 1980-04-14
4 Rick ”Casper” Rawls 14 gig sedan 1987-10-22
4 Steve Earle 14 gig sedan 1997-01-26
7 James Bolden 13 gig sedan 1980-04-14
7 Mike Buck 13 gig sedan 1987-10-22
7 Allen Collins 13 gig sedan 2007-06-07
10 Lou Ann Barton 12 gig sedan 1988-11-05
Inga förändringar!
Lite mer ur 50 års statistik…nej vi spar det till nästa år. Jag har vid eftertanke insett att det är ju mer än 50 års konserter i loggen. 1973 såg jag förvisso min första rockkonsert på egen hand, med Per M som medresenär, när vi såg West, Bruce & Laing på Falkonerteatret. Min första loggade konsert är emellertid från den 10:e juni 1965 då jag såg Louis Armstrong i Malmö Folkets Park, sittande på pappas axlar, Jag alltså, inte Ludde!
TEXAS TANKAR 