Fotbollsåret 2020
Ett annorlunda guldår
Fotbollsåret 2020 började ungefär som vanligt. Jag såg en hel del Premier League-matcher på TV, samt några i Championship där Leeds länge låg i topp men började darra.
Jag såg MFF ånga på i cupgruppspelet, och ”som vanligt” spela slutspel i Europa League.
Vi var flera tusen MFF-are som reste till Wolfsburg och fick se de himmelsblåa göra en godtagbar insats mot ett bra Bundesligalag. Man fick i varje fall ett hyggligt resultat med hem i form av 1-2.
Hoppet levde.
Jag hann med att direkt från Wolfsburg flyga till England och där se Sunderland vinna, för en gångs skull (resan finns beskriven i ett tidigare inlägg).
Jag fick se MFF i returen mot Wolfsburg på ett fullsatt stadion i februari, där man dock inte räckte till utan det blev respass med 0-3.
Jag hann med årets första svenska bortaresa, i buss med Öltras till Karlskrona för att se MFF något tursamt vinna med 2-1 i cupen. Jag hann se MFF avfärda AFC på Malmö IP med 3-0 och därmed vinna sin grupp.
Sen tog det slut.
Coronastopp
Den 15:e mars skulle jag se MFF möta AIK cupens slutspel på Malmö IP. Biljett var inköpt. Coronaviruset hade börjat slå till. Det beslöts att matchen skulle spelas utan publik. Sen sköts den upp. Till slut ställdes cupen in helt. Runt om i Europa avbröts ligaspel. Ligor ställdes in. Allsvenska starten sköts upp. EM ställdes in. Tillvaron blev helt fotbollsfri. En stor tomhet infann sig.
Coronasommaren
Till slut beslöts det att ligorna skulle återstarta med spel utan åskådare. Allsvenskan skulle starta upp utan publik. I slutet av juni brakade det loss. Abonnemang på både Viaplay och dPlay startades upp. Plötsligt blev det fotboll på TV hela tiden. Utan att behöva ta hänsyn till publiken och polisens åsikter kunde matcher spelas alla dagar och alla tider. Det blev nästan som under fotbolls-VMs gruppspel, flera matcher att se varenda dag.
Fotbollsabstinensen var enorm så jag såg allt kändes det som. I Allsvenskan var det minst två matcher i veckan och jag såg MFF både hemma och borta. På TV, det kändes konstigt. Men man måste ju titta! Premier League skulle avslutas och Liverpool skulle ta hem titeln. Jag såg hur många matcher som helst. I Championship skulle Leeds öde avgöras och det gick att se många matcher. Lo and behold – Leeds spelade bättre än på decennier och vann serien till slut med 10 poäng.
Champions League skulle avgöras också den i rekordfart.
Jag såg alltså kopiöst mycket fotboll på TV denna sommar. Som tur är har jag inte loggat alla dessa matcher.
Coronafotboll
Mycket fotboll, ja, bra fotboll, absolut, men matchupplevelsen på TV utan publik är ju inte alls densamma. Så oerhört mycket tråkigare är det. Istället för sång, jubel, hejaramsor och buanden fick vi höra detta evinnerliga skrikande från tränare, hjälptränare, bänknötare och spelarna själva. En kort tid var det lite roligt, men snabbt blev det bara ett lidande. Man kunde ibland även skönja en brist på intensitet och engagemang hos spelarna, framförallt för hemmalagen. Till en början var det ju även så att antalet bortasegrar ökade radikalt. Spelarna sade själva om och om igen att de saknade publiken.
En del kanaler prövade med konstgjort publikljud, men för mig blev det än värre. En falsk produkt.
Guldår för MFF trots allt
MFF under nye tränaren Jon Dahl Tomasson började lite trevande och IFK Norrköping sprang ifrån i allsvenskan och betraktades av många redan som mästare. De himmelsblå fick upp farten och efter perioden med 8 raka segrar ledde man plötsligt med en 7-8 poäng. De andra tilltänkta topplagen envisades med att slå varandra eller spela oavgjort och trots att MFF bara tog blygsamma 60 poäng hade man nio pinnar ner till nästa gäng. Ganska anmärkningsvärt.
Ett tveklöst välförtjänt guld tycker jag. När man var som allra bäst, då Jon Dahls spelidé fungerade som bäst med den höga aggressiva pressen och det direkta anfallsspelet, ja då var det nog det bästa MFF jag sett sedan Hareide. Jag gillade starkt att man i många matcher gick på knock direkt och avgjorde matcherna redan första kvarten.
Europaspelet tyckte jag också fungerade utmärkt. Man städade resolut av motståndarna fram till play-off-matchen mot Granada. Där hade vi helt enkelt otur i lottningen. I modern tid, alltså efter återkomsten, har vi förlorat alla matcher utom en mot lagen från de fem toppligorna i Europa. Vi har förlorat båda matcherna mot Atletico Madrid, Juventus, PSG, Real Madrid, Chelsea och Wolfsburg. Enda undantaget är att vi fick 0-0 hemma mot Swansea (då i Premier League) men då hade vi dessförinnan förlorat med 4-0 i Swansea.
Lagen från de fem bästa ligorna är helt enkelt för bra. Skillnaderna är för stora.
Lite om spelarna. Anders Christiansen är i mina ögon helt outstanding. För bra för Allsvenskan, han lär väl försvinna. Kiese Thelin levererade verkligen på topp, synd att han inte blir kvar. Ola Toivonen tyckte jag gjorde en utmärkt comeback med vissa Rosenberg-effekter. Han kan bli en ännu större tillgång nästa år. Berget var stundtals lika bra som när han var som bäst och även Sören Rieks var utmärkt. Där bak går det ju inte bortse från Anel Ahmedhodzics fenomenala genombrott. Han lär väl tyvärr också försvinna. Eric Larsson växte till sig inte i längd men framför allt i det offensiva spelet. Brorsson lyfte sig rejält när han kom tillbaka.
Något negativt då? Antonsson blev jag besviken på så det var OK att han lånades ut. Gisches sorti var lite trist, jag gillar verkligen honom, men han var i ärlighetens namn inte så bra längre. Även Safari tycker jag blivit klart sämre så han tog nog rätt beslut när han lade av. Alla kan inte få ett avslut som Markus Rosenbergs.
Bengtsson-affären vill jag inte beröra.
Jon Dahl då? I mina ögon med beröm godkänt. När FCK fockade Ståle Solbakken blev jag livrädd att dom skulle köpa över JDT. Nu ser jag fram emot att se Jon leda laget även nästa år. Minuset är förstås Bengtsson-affären.
KAIF
Det blev trots allt två livematcher under sensommaren. Kiviks AIF spelade i div 6, som i år var en enkelserie och det blev fem hemmamatcher. Ingen risk att det var mer än 50 i publiken!
KAIF var starka hemma men svaga borta och slutade mitt i serien. I år fick Todde gå po match för första gången! Hundar är välkomna på Solevi IP. Men han var måttligt imponerad.
England
Som nämndes i inledningen hann jag se Sunderland vinna innan mörkret inträdde. 3-0 mot Bristol Rovers såg bra ut men det ledde inte till så mycket. Situationen är ungefär densamma som ifjor, förutom att man har en ny ägare i form av en 22-årig miljardärsson.
Hartlepool slutade i mittens rike i en National League-säsong som inte spelades färdig. Nu vid jultid ligger man faktiskt tvåa i tabellen så hoppet lever!
Glädjeämnet är Leeds. Jag har kunnat se nästan alla deras Premier League-matcher som verkligen är underhållande, om ej bra för den med svaga nerver. De spelar en stundtals bländande anfallsfotboll men försvarsspelet är å andra sidan under all kritik! Dock har man tagit ganska många poäng och eftersom de andra bottenkonkurrenterna saggar efter rejält tror jag Leeds klarar sig kvar.
Damer
Skämskudde. Kanske jag såg någon enstaka TV-match. Jag följde dock med intresse det nya MFF-dams framfart i div IV på nätet.
Landslaget (herr)
Hösten matcher i UEFA hittepo League borde ställts in av pandemiskäl. Ansvarslöst att tvinga en massa spelare resa kors och tvärs i Europa för dessa matcher. Det jag såg var ju inte särskilt upplyftande heller. Sämsta på många år. Idélöst, uddlöst och energilöst.
Det är väl tyvärr ett faktum att Zlatan fortfarande är Sveriges klart bäste fotbollsspelare (guldbollen var välförtjänt) men jag ogillar ju honom som offentlig person sen ett tag. Men han hade nog kunnat tillföra landslaget en hel del fortfarande.
Saknad
Först saknade man fotbollen överhuvudtaget. Sedan saknade man att gå po match. Sedan saknade man publiken när man såg matcherna på TV. Men framförallt saknade man all den sociala samvaro och vänskap som hör samman med fotbollen. Före matchen går man till JPs eller Öltras pub, tar några öl och pratar om förväntningar och förhoppningar. Efter matchen går man och tar en öl och analyserar matchen, firar segern eller, i sällsynta fall, dränker sorgen.
Jag saknade bussresorna med Öltras till härliga ställen som Kalmar, Falkenberg, Borås och Hisingen! 2020 borde vi åkt till Mjällby och Varberg. Oj som jag saknar allt detta!
Fotbollsåret 2020 – ur loggen
Jag är nu uppe i 1439 bokförda matcher.
Antal matcher: 8 2018 såg jag 30
Antal mål: 32
Tabellrader: Hemmalag 8 6 0 2 24-8 18p
Bästa lag: Malmö FF A 5 3 0 2 14-6 9p
Sämsta lag: Syrianska FC 1 0 0 1 0-8 0p
Matchtyper: Svenska Cupen, Allsvenskan, div 6; Europa League slutspel; League One, England.
Antal olika lag: 10 Lag från 3 olika länder
Sammanlagd publik: 75 576
Publiksnitt: 9 447
Högsta publiksiffror
31 541 Sunderland-Bristol Rovers, Stadium of Light, Sunderland
20 500 MFF-Vfl Wolfsburg, Stadion, Malmö
Lägsta publiksiffra: 35 Kiviks AIF-Smedstorps IF, Solevi, Kivik
Biljettkostnad: 1235:-
Snittkostnad per match: 154:38
Bästa målskyttar: 3 Stefan Pettersson, KAIF
Flest mål i en match: 2 Marcus Antonsson och Stefan Pettersson
Antal mål per match: 4,0 3,2 i fjor
Betygssnitt: 3,0 3,33 i fjor
Bästa spelare (flest omnämnande): 2 Josip Brekalo, Wolfsburg
2 Anel Ahmedhodzic, MFF
2 Anders Christiansen, MFF
2 Bassam Ahmed, KAIF
Bästa match (betyg 4): KAIF-Smedstorp 3-2 24/8
Sämsta match (betyg 2): FK Karlskrona-MFF 1-2 1/3
Antal länder för match: 3
Antal arenor: 6
Antal orter: 5
Lite ur 48 års statistik
Skytteliga
Gische avancerade som väntat i skytteligan men lär väl stanna där han är.
1 Rosenberg, Markus Malmö FF 91 13 straffar
2 Videkull, Lena Malmö FF (damer) 76 1
3 Larsson, Lars Malmö FF 69 0
4 Skoog, Niklas Malmö FF 54 13
5 Sjöberg, Thomas Malmö FF 52 0
6 Cervin, Tore Sverige A 49 0
7 Molins, Guillermo ”Gische” Malmö FF 44 2
8 Pendyk, Luiza Malmö FF (damer) 41 0
9 Ijeh, Peter IFK Göteborg 36 0
Magnusson, Mats Helsingborgs IF 36 1
11 Alves, Afonso Malmö FF 33 0
12 Carjemo, Annelie [Gustafsson] Malmö FF (damer) 32 3
13 Engqvist, Leif Trelleborgs FF 31 0
Kindvall, Niclas Malmö FF 31 1
15 Mehmeti, Agon Malmö FF 29 0
16 Gaeyner, Ingela Malmö FF (damer) 28 0
17 Larsson, Daniel Malmö FF 27 2
18 Pettersson, Jörgen Sverige A 26 1
19 Andersson, Daniel Malmö FF 25 10
Lindman, Håkan Malmö FF 25 0
Berget, Jo Inge Malmö FF 25 3
22 Dahlin, Martin Sverige A 23 0
Forsberg, Emil Malmö FF 23 0
(Avser alltså de mål jag sett live. Angivet lag det som spelaren senast gjorde mål för)
Bästa spelare
AC upp som femma!
1 Rosenberg, Markus Malmö FF 59
2 Andersson, Daniel Malmö FF 46
3 Elanga, Joseph Malmö FF 41
4 Majstorovic, Daniel Malmö FF 34
5 Anders Christiansen Malmö FF 33
6 Andersson, Anders Blackburn Rovers FC 32
7 Molins, Guillermo Malmö FF 31
8 Erlandsson, Ingemar Malmö FF 29
9 Jansson, Pontus Leeds United AFC 28
Kindvall, Niclas Malmö FF 28
Osmanovski, Yksel Malmö FF 28
12 Larsson, Bo Sverige A 27
Ricardinho [Ricardo da Silva Kubitski Malmö FF 27
14 Engqvist, Leif Sverige OS 26
Ohlsson, Jörgen Malmö FF 26
16 Alves, Afonso Malmö FF 25
17 Safari, Behrang Malmö FF 24
Berget, Jo-Inge Malmö FF 24
19 Chanko, Louay ”Lolo” Malmö FF 23
Fedel, Jonnie Malmö FF 23
Höiland, Jon-Inge Malmö FF 23
Pettersson, Jörgen Landskrona BoIS 23
Prytz, Robert Sverige A 23
Skoog, Niklas Malmö FF 23
25 Thern, Jonas Sverige A 22
Lewicki, Oscar Malmö FF 22
Avslutning
Med tanke på vad som hände ifjor vill jag inte sia så mycket. Hoppas att man kan börja spela enligt plan. Hoppas att de europeiska ligorna kan avslutas ordentligt. Hoppas verkligen att man kan få se några matcher på Stadion. Tror dock det blir i bästa fall till sommaren. Känner mig något tveksam till bortaresor.
EM är något som jag känner mig ännu mer tveksam till, i den enligt min mening idiotiska form det nu är planerat.
Jag ska försöka se MFF Dam någon match, mer vill jag inte sticka ut hakan.
MFFs kommande säsong? Trots att man troligen förlorar sina tre bästa spelare kommer man säkert vara favoriter ändå. Det blir nog till att kämpa till sig guldet i år!
KONSERTÅRET 2020
Konsertgåendet blev helt dödat av pandemin. Jag tillhör ju inte dem som räknar inställda gig, för i så fall var det säkert ett rekordår. Jag får gå tillbaka 1973 för att hitta ett år med färre konserter, och 1973 var året jag såg min första konsert på egen hand! Läs om det i min krönika om Leslie West (föregående inlägg på denna blogg).
Visst, på sensommaren och hösten förekom en del ”coronasäkra” gigs med max 50 pers men jag avstod dessa av försiktighetsskäl.
Utfästelser om framtiden: nej det avstår jag från.
Konsertåret 2020 – statistik
Antal gig: 2 Totalt 47 år: 1388
Antal akter: 8 (med lite god vilja!)
Antal olika lokaler: 2 Antal orter: 1 Antal länder: 1
Flest gig: Folk & Rock & Victoria
Antal gig utanför Malmö: 0
Total biljett/entrékostnad: 250:- Snitt per gig: 125:-
Sammanlagda biljettkostnaden 2020 var lägre än snittkostnaden för 2019.
ÅRETS BÄSTA:
Fjellisgalan 2020 (Dag 1) Victoria 2020-03-06
Vilken tur man hade nu när det var dags för sista Fjellispriset att delas ut. Det var bara någon vecka senare som allt började ställas in! Så extra skönt det känns så har i efterhand att man fick vara med och uppleva den sista kvällen med gänget. Nåväl, näst sista, för man körde ju en gång på lördagen också. Det var med visst vemod jag gick dit, samtidigt som jag har full förståelse för arrangörernas beslut att det var sista gången. Sanne Salomonsen fick förvisso priset men musikaliskt var det Mats Ronanders kväll. Malla har varit lite upp och ner de senaste åren men denna kväll ägde han, både som solist och när han backade upp Sanne.
Kompbandet med Snibb/Nyberg/Johansson/Nörrenberg/Jernryd var givetvis också helt suveräna. Som vanligt.
Alltså, ett vemodigt farväl till en fin tradition – men vilken tur att det blev av – MED PUBLIK!
Årets näst bästa!
The Paladins – Folk & Rock 2020-02-28
Grymt ösig rootsrocknroll med en del fina bluesnummer. David Gonzalez på gitarr, Brian Fahey på trummor och framförallt den sjungande ståbasisten Thomas Yearsley värmde i vinterkylan. De bjöd påp en rejält svängig show med ståbasspel i publiken. Jag kunde ta en selfie med basisten medan han spelade! Verkligen bra, men de kunde ju faktiskt ha blivit noterade som årets sämsta konsert också!
Årets ickekonserter:
Eric Clapton på Royal Arena var den enda jag hade förköp till (se nedan). Nu är den bara ”uppskjuten” till i år men jag tror det när jag är där. Den enda jag minns i övrigt var gamle gitarrfavoriten Duke Robillard som skulle spelat på Solhällan. I övrigt har jag nog i besvikelse förträngt alla de fina artister som skulle kommit till Solhällan, Folk & Rock m.m. under året.
Årets utmärkelser går till:
Årets gitarrist: Mats Ronander
Årets lapsteel: Pelle Jernryd
Årets sångerska: Sanne Salomonsen
Årets basist: Thomas Yearsley
Årets trummis: Håkan Nyberg
Årets trumduo: Bröderna Ludwig
Årets saxofonist: Jens Haak
Årets munspelare: Jalle Lorensson
Årets musikfestival: Fjellisgalan
Årets arena: Folk & Rock & Victoria
Årets sorgsna farväl: Fjellisgalan
Dyraste konsert som blev inställd: Eric Clapton, Royal Arena, CPH 22/6 2020 1898:-
Favoriter i repris 2020
Det får ju bli Fjellsgalan det också!
Mesta musiker 2020
Alla deltagande, med var sitt gig!
Mesta musiker under 48 år
1 Pontus Snibb 136 gig sedan 1996-05-25
2 Håkan Nyberg 134 gig sedan 1977-06-12
3 Magnus Nörrenberg 109 gig sedan 1999-02-07
4 Micke Nilsson (Björk numera) 105 gig sedan 2002-05-11
5 Richard Lindgren 65 gig sedan 1993-05-15
6 Pelle Jernryd 58 gig sedan 1994-01-07
7 Jalle Lorensson 50 gig sedan 1979-10-03
8 Jalle Olsson 41 gig sedan 1981-10-30
9 Janne Erlandsson 39 gig sedan 1989-06-17
10 Jonas Palm 38 gig sedan 1989-06-17
Inga förändringar!
Utländska musiker
1 Derek O’Brien 18 gig sedan 1987-10-19
1 Warner E Hodges 18 gig sedan 1985-06-27
3 Chantel McGregor 15 gig sedan 2011-03-24
4 B.B. King 14 gig sedan 1980-04-14
4 Rick ”Casper” Rawls 14 gig sedan 1987-10-22
4 Steve Earle 14 gig sedan 1997-01-26
7 James Bolden 13 gig sedan 1980-04-14
7 Mike Buck 13 gig sedan 1987-10-22
7 Allen Collins 13 gig sedan 2007-06-07
10 Lou Ann Barton 12 gig sedan 1988-11-05
Leslie West 1945-2020
Leslie West (född Leslie Weinstein; 22 oktober 1945 –22 december 2020)
Leslie föddes i New York City av judiska föräldrar…..
Nej förresten, allt detta kan ni ju läsa på Wikipedia.
Det har ska handla om min relation till Leslie West. Han var faktiskt en av mina största hjältar på det tidiga 1970-talet och när jag på lillejulafton fick veta att han gått bort började minnena dyka upp. En hel del faktiskt. Det jag inte mindes, kunde jag hitta i mina loggar och fotoalbum.
Leslies frånfälle var inte så överraskande i sig, han var trots allt 75 är och hade sen många år stora hälsoproblem. Efter många års kamp med missbruk fick han svår diabetes som ledde till att han 2011 fick amputera sitt högra ben. Han hade ju också problem med vikten, han var tjock när han slog igenom, blev en tunnis, blev tjock igen, vilket framgår av mina konsertjournaler.
Jag gissar att det var 1971 jag hörde Leslie först. Kanske var det ”Don’t Look Around” eller möjligen ”Mississippi Queen”. Han var då gitarrist och sångare i Mountain, där Felix Pappalardi var den andre sångaren, basist och låtskrivare; Corky Laing spelade trummor. 1971 köpte jag min första skiva med Leslie, Mountains då nyutgivna LP ”Nantucket Sleighride”, en klassiker som jag fortfarande tycker är en av de bästa skivor som gjorts. Sedan kom de i rask följd, det gick verkligen undan på den tiden. 1971 släpptes och köptes ”Flowers of Evil” där baksidan var en liveinspelning med ett 25-minuters improvisations-medley där Leslie verkligen fick briljera på gitarr. 1972 kom ”Mountain Live – The Road Goes Ever On” och därefter splittrades Mountain.
Leslie West och Corky Laing bildade då tillsammans med Jack Bruce powertrion West, Bruce & Laing som omgående gav ut LPn ”Why Dont’cha”.
Den 28:e mars 1973 var det äntligen dags för mig att se min första riktiga rockkonsert: West, Bruce & Laing på Falkonerteatret i Köpenhamn. Tillsammans med Per, som än idag är en av mina närmsta musik-vänner, tog jag Flygbåtarna över Öresund för detta evenemang.
Vi hade bra platser ganska långt fram, framför Jack Bruce berg av basförstärkare. Minnena är ganska suddiga men jag tror att de började med ”Love Is Worth the Blues” och att den bastante Leslie spelade på en Flying V. Han bytte när han spelade slide i ”The Doctor”, möjligen till sin Les Paul Junior. Det var hög volym och det starkaste minnet är nog från Jack Bruce bassolo i ”Powerhouse Sod” där bänkraderna vibrerade rejält!
WBL var ett kortlivat projekt, mest på grund av drogmissbruk, men man släppte raskt två skivor till. I slutet av 1973 ombildades Mountain och en livedubbel-från Japan, ”Twin Peaks” kom samma år. Den blev också en favorit med bla. en inspelning av ”Nantucket Sleighride” på över 30 minuter, dvs. två hela LP-sidor!
Nu förflyttar vi oss fram till 1994 och jag fick se en ny upplaga av Mountain. Felix Pappalardi blev tragiskt ihjälskjuten av sin fru Gail Collins redan 1983, så Leslie och Corky hade med sig Randy Coven på bas. Plats för denna spelning var Karlshamns Folkets Park och även denna gång var Per med. Evenemanget kallades ”Sommarfestivalen” vilken var föregångare till dagens Sweden Rock.
Leslie var nu närmast tunn som en sticka men gitarrspelet var fortfarande tungt. De låtar jag minns är ”Blood of the Sun”, ”The Doctor” och ”Nantucket Sleighride” (som ju egentligen Felix sjöng). Jag minns att Leslie hade lite svårt att komma ihåg texterna och körde samma sångvers flera gånger. Alla bilderna, som jag tagit själv, kommer från denna konsert.
På 2000-talet har jag sett Mountain två gånger på KB, med en smal och en tjock Leslie. Frågan är om han inte var bäst tjock! Live så är de två första konserterna givetvis de som man minst bäst, även om man inte minns dem så bra.
Registerutdrag bifogas.
Av Leslies skivor är det de tre första Mountain-plattorna som står i särklass. ”Climbing!”, Flowers of Evil” och framförallt ”Nantucket Sleighride” står sig än idag. Tung bluesrock, tidig hårdrock, på gränsen till progg (inte svensk sådan så klart) bra gitarrbaserad rock är det i alla fall. Som synes nedan har jag en hel del skivor med Leslie.
Leslie har även inspirerat mitt eget gitarrspel. Jag och min kompis Robban (samt de de två andra som är med sporadiskt) har tre Mountainlåtar på vår repertoar: ”For Yasgur’s Farm”, ”Theme For an Imaginary Western” och givetvis ”Nantucket Sleighride”, även om den är tämligen svårspelad!
Det ska bli minst en till, ”Mississippi Queen” står på tur.
Leslie West kanske inte kan hävda sig riktigt mot de största giganterna som Hendrix, Clapton & SRV, men för mig är och förblir han en stor favorit och inspirationskälla. Må han jamma med Jimi och Stevie i Guitar Heaven!
Utdrag ur konsertregistret:
Nr 4 West, Bruce & Laing
Lokal Falkonerteatret Datum 1973-03-28
Ort Köpenhamn
Land Danmark
Band
1. okända trubadurer
2. West, Bruce & Laing
Pris 32.90 Färdigloggad N
Komm 1:a rockkonserten. Gitarrkräm & Jack Bruce’s gungande bassolo
2 Bruce, Jack b voc
2 Laing, Corky dms
2 West, Leslie gtr voc
Nr 492 Sommarfestivalen 1994
Lokal Folkets Park Datum 1994-06-11
Ort Karlshamn
Land Sverige
Band
1. Electric Boys
2. Chicago Express
3. Mountain
Pris 260.00 Färdigloggad J
Komm Nostalgi men bra! Leslie West trådsmal men gitarrspelet tungt
1 Blom, Conny [Blomqvist] gtr voc
1 Christell, Andy b voc
1 Santunione, Franco gtr voc
1 Sigevall, Niclas dms
2 Jansson, ”Little Hank” gtr
2 Pettersson, Bertil b
2 Sjöström, Janne hp voc
2 Sundlöf, Stefan ”Stoffe” dms
2 Zetterberg, Sven gtr voc
3 Coven, Randy b
3 Laing, Corky dms
3 West, Leslie gtr voc slg
Nr 739 Mountain
Lokal Nya KB Datum 2002-11-13
Ort Malmö
Land Sverige
Band
1. Stray
2. Mountain
Pris 195.00 Färdigloggad J
Komm Tungt 70-talsös, först Del sen den gamle mästaren Leslie!
1 Bootle, John b voc
1 Bromham, Del gtr voc
1 Watson, Paul dms
2 Laing, Corky dms
2 Scarlet, Richard b
2 West, Leslie gtr voc
Nr 980 Mountain
Lokal Nya KB Datum 2010-11-18
Ort Malmö
Land Sverige
Band
1. Asoka
2. Mountain
Pris 300.00 Färdigloggad J
Komm Nytjock Leslie kom sågs, och segrade. ”Blowing in the Wind”!
1 Bengtsson, Alf ”Daffy” dms
1 Bengtsson, Kent ”Tjobbe” b
1 Ericsson, Claes pno org voc
1 Kjell, Tore gtr voc
1 Malmqvist, Bo ”FalsterBosse” voc per
2 Jones, Reb b
2 Laing, Corky dms
2 West, Leslie gtr voc
Utdrag ut skivregistret:
West, Leslie [Leslie Weinstein] gtr voc slg agt b do
CD Mountain Nantucket Sleighride A 9
CD *Div. artister Woodstock – three days of peace a S 2
LP *Div. artister The First Great Rock Festivals Of S 1
LP Mountain Climbing! A 9
LP Mountain Nantucket Sleighride A 9
LP Mountain Flowers Of Evil A 8
LP Mountain Mountain Live: The Road Goes Ever A 4
LP Mountain Twin Peaks A 10
LP Mountain Avalanche A 10
CD Mountain Climbing! A 9
LP West, Bruce & Laing Why Dontcha A 10
LP West, Bruce & Laing What Ever Turns You On A 9
LP West, Bruce & Laing Live ‘n’ Kickin’ A 4
LP West, Leslie Mountain A 11
LP West, Leslie The Great Fatsby A 10
LP West Band, the Leslie The Leslie West Band A 10
CD West, Leslie Theme A 9
CD West, Leslie Alligator A 9
CD West, Leslie Dodgin’ The Dirt A 13
LP *Div. artister Woodstock Two S 2
CD Mountain Man’s World A 11
CD West, Leslie Live! A 9
CD Mountain Go For Your Life A 9
CD Mountain Nantucket Sleighride [Remastered] A 10
CD Mountain Flowers of Evil A 8
CD Mountain Twin Peaks A 9
Musikern förekommer på 26 skivor och 214 låtar
Hundåret 2020
2020 blev ett verkligt hundår i dubbel bemärkelse. Ett år som inte liknade något annat man upplevt, och det var inte något positivt precis. Corona, Covid-19 blev begrepp som vände upp och ner på våra liv.
Det kommer givetvis att prägla mina årskrönikor detta årsskifte och detta virus har även medverkat till att bloggen legat nere sedan april – inte en enda resa att rapportera om. Alla utfästelser om bättring som jag skrev förra året kom på skam. Men det kunde trots allt varit värre.
När det sociala livet minskade radikalt så var det att ju en välsignelse att ha hund!
Livet med Todde blev alltså tack vare Coronaviruset mycket mer intensivt 2020 än jag föreställt mig. I slutet av februari hann jag göra en resa på nästan en vecka, men efter det var vi i princip oskiljaktiga.
Den 29/1 2020 fyllde Todde ett år och då hade vi kalas. Min jampartner Robban och hans Ewa kom till Kivik och Todde fick köttfärstårta med ett ljus i.
Jag tyckte fortfarande att jag kunde få mer pli på honom så i mars gick vi en corona-anpassad koppelkurs på Brukshundsklubben i Simrishamn. Kanske blev det bättre, jag vet inte riktigt. Det handlar nog fortfarande om utbildning av husse mer än utbildning av Todde.
Det finns ingen anledning för någon dagboksredovisning av vår tillvaro. Jag kan bara konstatera att jag är oerhört nöjd med och oerhört glad för Todde. Tillvaron med honom har blivit så mycket bättre än jag drömt om. Han är verkligen den hund jag önskade, och så mycket mer.
Redan mot slutet av 2019 kunde vi gå långa promenader på uppåt en mil tillsammans. Under 2020 har det blivit mer än hundra raska promenader på över en timme (så att husse blir andfådd och svettig!), på ca 7,5 km i snitt, med ett tjugotal över milen och med den längsta på 19,6 km. Todde är outtröttlig! Samma energi hela tiden. Han drar ganska friskt så husse håller marschtempot uppe, vilket enbart är nyttigt för husse eftersom han inte kan springa längre.
Tillsammans har vi utforskat Kiviks omnejd ytterst noggrant. Ibland ger vi oss ut i obanad terräng men det finns inget som stoppar Todde, utom möjligen de värsta björnbärssnåren. Där kan han fastna med sin täta päls. Han har dessutom blivit väldigt duktigt på att gå över eller genom stättor och färistar. Helt orädd!
Todde är som jag noterade redan i fjor en plusfaktor för husses sociala liv. Jag har börjat spela boule med ett gäng andra pensionärer i Kivik, två gånger i veckan, och det är tack vare Todde. Han är dessutom alltid med, som ende hund. Mina medspelare tycker verkligen om honom.
Han är väldigt social, alltid glad och nyfiken på nya människor. Vid möten med andra hundar gör han mig alltid stolt. Han är orädd och nyfiken, men har respekt. Han skäller eller morrar aldrig på en annan hund om vi möts på promenad, även om de skäller på honom!
Todde går mycket lös på tomten, framförallt sommartid förstås, och då försvarar han sitt revir, så då kan en del passerande hundar bli utskällda. Släpvagnar skäller han också på. Jag försöker få honom att skälla på mina hatobjekt husbilar och stockholmare, men här är vi inte helt klara med träningen.
Ofta kommer det hundkompisar gående förbi, och då gör han också sin stämma hörd, med någon längtande form av skall/prat/gnyende. Han gillar att stå på altanen ovanpå garaget där han har bra överblick, och spana ut efter hundkompisar – eller potentiella fiender!
Jag vill och kan oftast ha med honom i princip överallt och det funkar jättebra.
Framför allt nu i den mörka årstiden när vi tillbringar mycket tid inne för oss själva, när det sociala livet ligger nere, då känner man vilket oerhört fint sällskap han är. Husse pratar kontinuerligt med honom, jag hoppas han inte får sår i öronen!
Numera sover han delvis i min säng. För mig som är kvällsmänniska och ganska morronsur är det en ovan men fin känsla att vakna med ett leende på läpparna. Det första man ser när man öppnar ögonen är ju vad som ser ut som en leende vovve som glatt slickar en i ansiktet. Ja finns det något mer avstressande än att bli slickad av en hund?
Kort sagt: Hundåret 2020 har varit – fantastiskt!
Nu låter jag bilderna tala.
Sista resan med gänget? – MFF i Europa 2019/20
Isolerad i karantän under coronavirusets härjningar, med en stor abstinens efter både fotboll och resor är det läge för en liten återblick på det vi trots allt hann med innan eländet från Kina nådde oss. Det är ju bara två månader sedan men känns just nu väldigt fjärran. Det känns även som att nästa resa är än mer långt borta. Vilken tur att den senaste resan på något sätt blev två!
Planering och bokning
Detta skulle kunna bli en blåkopia av min förra krönika (faran med att använda den föregående som Word-mall) ”Fördelen med gruppspel kontra kval är att det oftast finns gott om tid att planera, och denna gång fanns det dessutom gott om matchbiljetter att tillgå. Som vanligt blev Stoby min trogne vapendragare”…. Här bryter vi dock! Förvisso var det nu inte gruppspel men gott om tid och biljetter var det.
Vi bestämde oss snabbt att vi skulle åka och eftersom den gode Stoby redan hade en skidresa till Österrike inplanerad beslöt han sig för att köra bil till Wolfsburg, för att därifrån kunna köra vidare söderut. Jag bestämde mig för att haka på. Hem kommer man alltid…Vi var i även på hugget med att boka hotell och hittade ett prisvärt alternativ med centralt läge. Det tog inte lång tid innan allt var fullbokat.
Så var det hemresan då. Jag brukar ju alltid försöka se något mer än bara fotbollen när jag reser men staden Wolfsburg verkade inte ha mycket att bjuda på. Så jag tänkte, nu när jag redan hade passning av hunden inbokad – man kanske kan åka till Hartlepool?
Jag kollade in vilka flygplatser som fanns i närheten av Wolfsburg och vilka förbindelser dessa hade. Det tog inte lång tid att hitta en resa med British Airways från Hannover via London till Newcastle. Det också lätt att finna en väg hem från England via Düsseldorf.
Onsdag 19/2
Väckaren ringde sex på morgonen och det var tyst och ensamt i min lilla etta. Min älskade Todde var lämnad på passning redan tisdag kväll så det fanns ingen hund att gå ut med. Jag struntade därför i morgonpromenaden och tvingade i mig lite frukost istället. Punktligt 07.00 kom Stoby med sin Kia och vi styrde kosan mot das Vaterland. Vägen gick över Öresundsbron och förutom när Köpenhamn passerades var trafiken ganska gles. Vi kom till Rödby i god tid för den bokade färjan till Puttgarden. Frukost intogs på färjan i form av kaffe och en macka, och noterade att det var ganska många himmelsblåa ombord. Vi körde iland i Puttgarden och rullade söderut på Autobahn mot Hannover, med en kort paus där jag också tog över ratten. Vid Hannover svängde vi österut riktning Berlin och var vid 14-tiden i Wolfsburg.
Det var lätt att hitta Hotel Niedersachsen som låg centralt. Ett väldigt prisvärt hotell, fräscht men ofashionabelt, som drevs av ett äldre par. Snabb incheckning och bilen parkerades på gården. Hungriga som vi var hamnade vi på restaurang Mekong, där det blev tysk-kinesisk lunch. För min del Rindfleisch China-Curry med en Hasseröder Pils. Givetvis stötte vi på himmelsblåa och de skulle bara bli fler och fler. Vi upptäckte nu att vi befann oss på den huvudgata och det restaurangstråk som MFF blivit anvisat till som samlingsplats. Next stop blev Bar Celona, Öltras utvalda restaurang, där vi fick i oss tre Krombacher Pils.
Vädret var ruggigt dåligt och staden gav ett grått och trist intryck. Vi visste i förväg att det är en modern stad helt uppbyggd runt Volkswagenverk och att det inte fanns någon Altstadt, gammalt trevligt centrum, i staden.
Nästa uppgift blev lite vila på hotellet innan stadens nattliv skulle utforskas. Middag i form av Moussaka och Aster pils intogs på den grekiska krogen Thission något kvarter från hotellet. På hotellet bodde ytterligare en Öltrasmedlem, vi kan kalla honom Michael A., som anslöt sig till oss. Vi sökte efter en sportsbar för att se CL-matchen Spurs-RB Leipzig och hamnade på en ganska tråkig hookah-bar (vattenpiphak mao). Matchen blev inte heller så rolig, 0-1 efter straffmål av Timo Werner. Jag fick i mig en Franziskaner och en Becks Gold, men tröttheten tog överhanden, reveljen hade ju gått 06.00, så efter detta debacle drog vi oss tillbaka.
Torsdag 20/2 matchdag!
Sömnen blev sådär men jag kom upp redan 07.45 ändå. En hygglig frukost på frallor, kokt ägg, kaffe och juice serverades av en äldre dam. Sedan var det dags för sightseeing i Wolfsburg. Det finns inte så mycket att se mer än Wolksvagenwerk med tillbehör. Fabriken som har drygt 60 000 anställda och producerar ca 800 000 bilar per år i en stad med 125 000 invånare dominerar givetvis totalt. Vi vandrade över kanalen (Mittellandkanal, 325 km lång) till Autostadt, som är någon sorts utställning/museum tillhörande VW. Det kostade dock pengar att gå in och då ingen av oss är särskilt intresserad av bilar gick vi vidare österut. Där kunde vi beskåda Volkswagen Arena, platsen för kvällens match. Vi återvände till centrum för en fika på Café Cadera, med en bit smarrig valnötstårta till kaffet. Lite shopping också: jag köpte en bok på tyska, den som låg nummer ett på bestsellerlistan, ”Der Insasse”, en psykologisk thriller av Sebastian Fitzek.
Staden var nu full av MFF-are. Det var rekord i antalet himmelsblåa på en bortamatch i Europa, 4243, och ALLA var verkligen där. Jag kommer inte ens försöka att nämna alla vänner och bekanta vi träffade, det får ni ursäkta.
Vi började uppladdningen på den lilla mysiga men halvsunkiga baren Bierbrunnen med 1,5 st Gilde Ratskeller Pils innan det var dags för lunch. De flesta restaurangerna var knökafulla av himmelsblå men vi lyckades hittat ett bord på Eat Bar & Grill där vi fick i oss en väldigt god BBQ Burger med Krombacher Pils och Fanta dessutom! Det ingick läsk till maten och den var tydligen obligatorisk.
Mätta och nöjda lyckades vi med viss möda ta oss in på Bar Celona som var kaotiskt överfull med Öltrasbröder och andra. Vi lyckades få var sin flaska Krombacher Pils och växlade några ord med Skriftställaren som checkat in där med både väskor och fästmö. Nästa ställe blev Bierbrunnen igen, Gilde Ratskeller Pils, men stämningen blev sämre då yngre svartklädda mer huliganartade ”MFF-are” intog stället.
Vi omgrupperade raskt till Irish Pub, eller snarare till trottoaren utanför, där vi fick i oss en König Ludwig Pilsener och umgicks med Fantraz & Co. Tvärs över gatan låg Altdeutsche Bierstube där vi slank in för en liten öl av okänt märke i sällskap med bla. Fantraz far, Bossela, Larsson och Skuggan.
Vi hade nu kommit fram till att vi skulle skippa den organiserade marschen från centrum till stadion. Vi begav oss därför först till hotellet för att svida om till matchdräkt. Jag fick också i mig en Jägermeister av strikt medicinska skäl.
Redan 18.30 begav vi oss alltså mot Volkswagen Arena trots att det inte var avspark förrän 21.00. Jag köpte en god Bratwurst och en flaska Veltins öl i ett stånd precis utanför avspärrningarna. Fördelen med att vara tidig innebar att det inte var några köer vare sig till visitation, biljettkontroll eller kiosker. Det hanns alltså med en currywurst inne på stadion. Vi intog bra platser på övre etage.
Sakta men säkert fylldes läktarna på. Ja i varje fall bortasektionerna, i övrigt var det ganska glest. Stadion tar in 30 000 åskådare men endast 13 801 var på plats.
Hemmalaget var så gentila att dom spelade MFF-hymnen in stund före avspark, då drygt 4000 glatt sjöng med. Det var bra tryck på de himmelsblåa. Minnet har bleknat men det kändes nog som vi snudd på ägde arenan.
Bara några korta ord om matchen. Vfl Wolfsburg dominerade givetvis men ett matchotränat MFF stod upp ganska bra och i paus stod det 0-0. I 47:e minuten tilldömdes MFF en korrekt straff som Isaac Kiese Thelin faktiskt gjorde mål på! Kvitteringen kom dock snabbt genom den farlige Josip Brekalo och i 62:a minuten sköt Admir Mehmedi en frispark som tog olyckligt på Kiese Thelin. 2-1 stod sig matchen ut, ett resultat som vi MFF-are var ganska nöjda med. Det kändes inte alls som en omöjlig uppgift att kunna vända det i himmaborgen. Jag noterade nämnde Brekalo samt Xaver Schlager som bäst i hemmalaget och Anel Ahmedhodzic samt Anders Christansen i MFF.
Vi promenerade hemåt inte allt för missnöjda och gick direkt till hotellet, eftersom både jag och Stoby skulle resa vidare tidigt på morgonen.
Fredag 21/2 Wir fahren gegen Engeland*
Revelj 06.40, snabb frukost och så adjö till Stoby som skulle göra Anschluss till Österrike. Jag promenerade den korta vägen till Hauptbahnhof och tog tåget 08.15 till Hannover, där jag skulle byta för att komma till flygplatsen Hannover-Langenhagen. Lokaltåget sista biten var rejält försenat men jag hann ändå med att ta en Jever på den lilla flygplatsen. 11.20 lyfte jag med British Airways flyg med destination London Heathrow.
På planet fick jag i mig en sandwich och en Greene King Hand & Flowers Ale. Språkbyte gjordes, tyska mot engelska. Redan 12.05 var jag på Heathrow och det var tre timmar till nästa flight, vilken skulle bli min första inrikes flygning i England. När jag kom till inrikesterminalen och scannade mitt boardingcard före säkerhetskontrollen fick jag titta in i en kamera som genom ansiktsigenkänning kunde konstatera att det var jag som gick in! Passet hade jag vid ankomsten scannat i inpasseringsautomaten, och vid resor till England måste man registrera passnumret till biljetten. Det var något nytt. Snacka om Storebror, Orwell visste vad som komma skulle.
Nu hade jag en del tid att slå ihjäl so jag bänkade mig på The Crown Rivers, den Wetherspoonpub som finns på terminalen. Med en Guardsman Best Bitter och lite crisps började jag läsa ”Der Insasse”. 15.00 gick min flight till ’Orrible Town International (Newcastle alltså) och det var en knapp timmes flygning dit. Det blåste rejäla stormvindar så planet kom iväg 30 minuter försenat och det var en ganska gropig landning. Jag stegade ombord på ett svinkallt Metrotåg som tog mig till ’Orrible Town Central, där jag bytte till ett lokaltåg mot Hartlepool.
Vid ankomsten till Hartlepool mötte vännen Stephen mig och vi åkte ut till mitt hotell. Mitt vanliga hotell i Hartlepool, det urengelskt charmiga Hillcarter, hade tyvärr gått i konkurs så jag hade bokat mig på the Premier Inn Marina, ett modern och fräscht men ganska tråkigt kedjehotell som ligger just i Marinan.
Det blev snabb incheckning, klädbyte och sen iväg till första puben som var the Anchor, nyutbyggd pub på bryggeriet Camerons. Där erbjöds givetvis Camerons öl, en Strongarm och en Monkey Stout Milk Stout. Nästa stop var JP’s Bar (!) som också ligger ute i Marinan. Tyvärr inte lika trevlig som mitt stamställe JPs i Malmö och ganska folktomt, men en Guinness kunde man erbjuda.
Kvällen avslutades på Brewer’s Fayre, puben/restaurangen som ligger direkt i anslutning till Premier Inn. Där anslöt Mrs Taylor, dvs Sue, och jag kunde äntligen överräcka min bröllopspresent samt fira dem med att bjuda på middag och lite bubbel. Stephen och Sue gifte sig i oktober 2019 men dessvärre i Mexico så jag kunde tyvärr inte vara närvarande. De verkade lyckliga ändå!
Jovisst, förutom Proseccon fick jag mig lite Haddock och en Black Sheep Best Bitter till livs, innan det var dags att säga god natt.
Lördag 22/2 Matchday
En lördag i England, då blir det självklart fotboll. Från europeisk toppfotboll i torsdags gick jag nu till engelska League One men det är inte det sämsta.
Äntligen fick jag sova ut, klockan blev tio innan jag gick in på Brewer’s Fayre för att få mig en Full English Breakfast till livs. Den satt som en smäck.
12.00 kom Stephen och hämtade mig i bil och vi styrde kosan mot Sunderland. Vi började på Sunderland Fans Museum som är ett museum med tillhörande pub drivet av supportrar. De kunde till och med erbjuda en Lagunitas Daytime IPA. Även den satt som en smäck! Efter att ha strosat runt på muséet ett tag begav vi oss till Beacon of Light Fanzone som ligger bakom Stadium of Light. Jag fick i mig en Darwin Brewery Tall Ships Lager medan Alan Durban, f.d. Sunderlandmanager och gammal Tipsextraprofil i Derby County på 60-70-talet, blev intervjuad på en liten scen.
På klassisk tid 15.00 var det avspark inne på Stadium of Light mellan Sunderland och Bristol Rovers FC. Sunderland dominerade men det stod 0-0 i halvtid och krävdes en klantig utvisning på en Roversspelare innan det lossnade för the Black Cats. 1-0 Lynden Gooch, 2-0 Charlie Wyke och 3-0 Luke O’Nien. Bästa spelare i SAFC Lynden Gooch och Max Power, i Rovers målvakten Jamal Blackman. 31 541 åskådare i en division tre-match är onekligen imponerande. Segern var viktig i Sunderlands kamp för uppflyttning till Championship. Nöjda och glada körde vi tillbaka till Hartlepool.
Stephen släppte av mig utanför hotellet så jag slank in på Brewer’s Fayre för en liten after-game öl, en Sharp’s Doombar med lite crisps som tilltugg. Dusch, vila och ombyte, på kvällen skulle vi ut och äta middag. I väntan på hämtning slank jag åter in på B.F. och sippade på en liten Jameson.
Middagen avåts på Sambuca, en italiensk restaurang på Church St. nära gamla Hillcarter. Förutom äkta paret Taylor deltog även Dave och Kelly; legendaren Marty Bage dök också upp. Jag åt Scallop & Prawn Crostini (?) följt av Spicy Beef Risotto, nedsköljt med ett par Stella. Mycket gott och trevligt. Kvällen avslutades tvärs över gatan hos Linda på Reflections. Stället var helt tomt, ja inte ens Linda var där så efter en enkel John Smith’s beslöt vi att kalla det en dag.
Dock, en one-for-the-load måste man ju ha, så jag slank för fjärde gången idag in på Brewer’s Fayre och avslutade dagen med ännu en Doombar.
23/2 Hartlepool Sunday
Söndagarna i Hartlepool är speciella och man får aldrig planera hemresa före måndag, och helst inte för tidigt på måndagen heller.
Precis som igår kunde jag sova ut till 10 och äta en engelsk frukost på Brewer’s. Jag hann också gå en kort promenad ut till statyn av apan som Hartlepool är berömd för. Vid middagstid blev jag hämtad av Stephen och Sue och tillsammans med Darrell åkte vi till Smallies, the Hartlepool Small Crafts Association, en Social Club som ligger ute i hamnområdet. Den väna Paige anslöt också. Det blev ett par John Smiths innan jag upptäckte att de hade Strongarm, då blev det drygt ett par sådana, samt troligen tre Jägermeister. Stämningen var nu mycket god och vi åkte in till ett nyöppnat ställe, O’Malley’s Irish Pub som var fullt av glada söndagsfirare. En Guinness och en Jäger blev det och jag lyckades glömma kvar min Texaströja, men det märkte jag först senare, när där var stängt…
Next stop the Clarendon, det riktiga stamstället där Stephen och jag en gång träffades en söndag för många år sedan. Tyvärr hade Billy Blockbuster lagt ner sitt makalösa quiz och karaokedrottningen Rita hade fått sparken men vi hade roligt ändå. Anteckningarna är nu väldigt suddiga, det blev ett okänt antal pints Cameron’s Trophy, med den stora kronan, troligen några Jäger också, och definitivt en massa pizza som hämtats in från Sorrento på Church Street.
Nu var vi väl rätt färdiga, men en one-for-the-load på Ward Jackson, eller Lloyds som Stephen kallar den, måste ju hinnas med. En pint of Ruddles för £1.39 blev en oemotståndlig avslutning på en härlig söndag. Sen var det bara att säga farväl, tack och på återseende till mina vänner. Vi anade då inte hur länge det skulle kunna dröja.
24/2 Malmö FF:s födelsedag
Nattsömnen blev dålig, jag vaknade fyra gånger av den värsta (f-lle-)hicka jag varit med om! Kom trots allt upp klockan 8. Hemresor är sällan särskilt spännande men idag hade jag en helt ny rutt och två nya transportörer. Hemresan började dock med en promenad i snöglopp till stationen i Hartlepool där jag tog tåget till Sunderland, bytte till Metron och kom till ett snöigt Newcastle Airport. Jag hann inta en traditionell frukost på the Quay Side i avgångshallen innan det var dags för Eurowings, ett tyskt lågprisbolag, att flyga mig till Düsseldorf. På grund av snön var planet 20 minuter försenat. Jag såg mer snö i Newcastle än jag sett hemma under hela vintern! Vi kom dock fram till Düsseldorf vid 15-tiden, nästan enligt tidtabellen, och jag hade god tid på mig. Det var en ny flygplats för mig så jag gick runt och rekade innan jag bestämde mig för lunch på Bistro Airport. Currywurst mit Rosmarinkartoffeln, en tyskt rejäl och välsmakande portion som sköljdes ner med en mer smaklös Becks alkoholfri öl. Sista flighten var med Laudamotion som flög mig till Kastrup där vi landade 18.55.
Jag hade tur och kom raskt på ett Öresundståg och när jag promenerade från Triangeln förbi Malmö IP så var det något som stod på. Det var MFFs födelsedagsceremoni med FVs utdelning av Andreas Nilssons Minnespris! Så jag stannade och deltog tills ceremonin var över innan jag promenerade hem till Pilåkersvägen. Av med ryggsäcken, ner till bilen och raskt iväg för att hämta Todde, min lille vovve. Först när jag hade honom i famnen kände jag mig hemma!
Jo det skulle trots allt bli en bortaresa till innan viruset pausade vår tillvaro: Bussresa med Öltras till cupmatchen i Karlskrona! Den lämnar vi dock utan reseberättelse.
*Tysk matrosvisa från Första Världskriget.
Hundåret 2019 eller Mitt liv som husse
Många blev överraskad när jag under våren 2019 gav upp mitt fria, oberoende liv genom att skaffa hund. Det var dock ingen spontan, oöverlagd handling utan ett beslut som mognat fram de senare åren. Kanske kom han till slut lite snabbare än jag trodde, Todde. Bichon Havanais är han, och husses ögonsten har han blivit.
Vi har aldrig haft hund i min familj, de enda djur som förekom var akvariefiskar. Jag har fått mig berättat att jag var rädd för hundar när jag var riktigt liten. Tydligen hade jag vid typ tre års ålder på Bornholm blivit påhoppad av en Grand Danois som ville slicka mej i ansiktet. En sådan hund är ju gigantisk för en treåring så jag kan förstå att jag blev rädd!
Det gick väl dock över men jag var ganska reserverad mot hundar långt upp i åren, med några undantag. Goda vänner till mina föräldrar hade på 60-70-talet en lakelandterrier som hette Terry som jag gillade. Jag kom i varje fall underfund med att jag föredrog hundar framför katter. Katter och deras vassa klor har jag aldrig varit särskilt förtjust i.
För drygt 15 år sedan lärde jag känna Laila och hennes familj. Laila var smart, hon tog mig med till en rottweileruppfödare. Har man väl fått upp en valp i famnen är man ju såld. De är oemotståndliga! Eftersom hon själv inte hade resurser nog slantade jag upp pengar till handpenningen och var plötsligt 1/3-ägare av en rottweilervalp. Tella hette hon och det var ett nöje att se henne växa upp. Hon bodde givetvis hos Laila men jag kom och hälsade på allt som oftast, och ibland kom de på besök i Kivik. Jag tyckte Tella var en underbar hund och kände hennes tillgivenhet mot mig men tyvärr var hon inte helt frisk och vi fick bara ha henne ett års tid.
Ett frö hade dock såtts och jag började tänka tanken på att skaffa hund – långt fram i tiden när jag blivit gammal…och en rottweiler skulle det vara!
2017 kom Jansson in i mitt liv. Ja, det var ju förstås Janssons matte som kom först in i mitt liv men Jansson och jag blev snabbt väldigt goda vänner också. Jansson var av rasen Bichon Havanais och en mycket sympatisk herre. Jag blev också något av hans favorit, han tydde sig gärna till mig, jag var kanske bäst på att klia honom. Även efter att hans matte och jag inte var ett par längre så passade jag honom en del och han var till och med på besök i Kivik på egen hand. Jag upptäckte vilket fint sällskap en hund kan vara och hur trevligt det är att gå på promenad tillsammans.
Mina egna hundfunderingar tog åter fart men jag hade vid det här laget insett att en rottweiler var för stor och svår som första hund. Jag hade ett gott öga till Jack Russell-terriers och dvärgschnauzers men blev nu medveten om att Bichon Havanais var en trevlig ras. Jansson var tyvärr lite krasslig av sig och kort före julen 2018 var han så illa däran att han fick somna in blott 12 år gammal. Oerhört sorgligt.
I början av 2019 kände jag att det var dags för mig. Jag läste en del på nätet och fick bekräftat att Bichon Havanais var en bra ras för mig. Jag hittade en förteckning av uppfödare på Kennelklubbens hemsida och skickade mail till 20 olika som låg inom en radie av 30 mil från Malmö. Tyvärr fick jag från de flesta svar att deras kullar var fulltecknade eller att de inte hade några kullar på gång. Jag hade bestämt mig för att jag ville ha en hanhund och ville från början att han skulle ha samma färgteckning som Jansson, fast den tanken gav jag upp, färgen skulle inte spela någon roll. Förhoppningen var att kunna ha en valp till sommaren men jag började ställa in mig på att det skulle dröja ännu längre. Men den 14/3 fick jag ett svar från Kennel Dogsmart’s i Harlösa, jag skulle ringa dagen därpå. Jag pratade då med Gerry som sa att det kanske kunde finnas en hanhund kvar i den kull de fått i slutet av januari.
Söndagen den 17:e mars åkte jag till Kennel Dogsmart’s i Harlösa på valpträff. Jag tog med mig Laila som sakkunnig rådgivare. Vi möttes av kennelägarna Yrsa och Gerry, cirka 8 andra hundar, de flesta Havaneser samt 4 små ljuvliga lurvbollar, Valkyria, Vide, Viking och Viggo. Två tikar och två hanar, tre ljusa crèmefärgade och en brungråspräcklig. De var naturligtvis helt oemotståndliga! Tre andra köparfamiljer var också där och vi fick lite utbildning i valpskötsel. När de andra åkt stannade vi kvar och jag skrev på erforderliga dokument. Jag var på god väg att bli hundägare. Vi fick inte själva välja bland valparna, utan de skulle karaktärstestas och därefter skulle Yrsa och Gerry meddela vilken individ det blev, Viking eller Viggo i mitt fall alltså. Nästa söndag var det åter valpträff i Harlösa.
Kärlek vid första ögonkastet hemma hos Yrsa och Gerry!
Jag hade nu ett tag grunnat på ett bra namn till min lille. Han skulle heta Todde, efter min pappa Torstens smeknamn som ung, och med lite tankar även på MFF-legenden Egon ”Todde” Jönsson.
På tisdagen den 25/3 ringde Yrsa och meddelade att det blir Viggo som blir min!
Laila hjälpte mig att handla transportbur, halsband, koppel, matskålar och allt som en liten valp kan tänkas behöva. Jag köpte också ett knippe böcker om hundar och valpuppfostran, några skrivna av Yrsa (som heter Franzén-Görnerup).
Söndagen den siste mars var det åter valpträff i Harlösa och Viggo blev utan större ceremonier döpt till Todde. Vi lämnade våra transportburar där så att valparna skulle kunna vänja sig vid dem till hämtningen.
Tisdagen den 2/4, dagen efter den Allsvenska premiären, var det äntligen dags att köra till Harlösa och hämta min lille Todde. De sista dokumenten skulle skrivas under och jag fick en ytterligare genomgång. Han var då nio veckor gammal, född den 29/1 2019.
Så körde vi iväg mot Kivik, som skulle bli vårt nya hem! Helt nytt för honom, och eftersom jag själv beslutat att bosätta mig där på heltid så att säga, så var det även på sitt sätt nytt för mig. Han var lite orolig de första 5-10 minuterna i bilen sen satte jag på en CD (Beth Hart tror jag) och han somnade. Numera somnar han inom en minut från att jag startar bilen.
Det blev lek och bus i trädgården direkt när vi kom ner och sedan mys i soffan. Och så har det varit sen dess skulle man kunna säga!
Så enkelt var det ju dock inte. Till en början blev det för husse att gå upp i ottan för att gå och kissa med sin lille telning. Det blev en del pölar att torka upp och andra små olyckor att ta hand om. Men det var inte så farligt. Redan mot slutet av sommaren var han rumsren. Att plocka upp bajs med påsarna blir också en rutin man knappt reflekterar över längre. Som tur var är min trädgård helt innesluten av stängsel och mur så han kan springa lös där utan risk att han kommer ut på gatan vilket är skönt. Det tog inte så lång tid innan han kunde sova hela natten, dessutom räckte det med att jag släppte ut honom på tomten för att kissa ibland. En del undrade om det blev att gå upp mitt i natten eller tidigt på morgonen för att kissa – jo det händer men då är det husse själv som måste tömma sin blåsa och inte Todde!
Den 14:e april hade vi återträff i Harlösa och träffade en del av de andra hundarna. Todde älskar att brottas med sin bror Viking. Den 24:e var det dags för första veterinärbesöket, då gick vi till Alf Möller här i Kivik och fick honom vaccinerad. Sen dess har jag inte behövt gå med honom till veterinären en enda gång. Han har varit väldigt frisk hela tiden. En gång kräktes han i min säng men sådant får man väl räkna med om man har småbarn. Fast när detta skrives är nytt besök bokat, ny vaccination när Todde fyller ett år.
Todde blev kvickt populär bland förbipromenerande tanter som gärna stannar till och gullar med honom. En positiv effekt av livet med hund blev att man plötsligt började prata med människor som kom förbi eller som vi mötte på byn. Förr hade man bara mossat på dom, nu lärde jag känna ett antal Kiviksbor. Todde har också fått massor av kompisar, bland grannarna Selma (i väster), Atlas (i söder) samt Betty och Tage (i norr). Sen har vi Pascal, Lisa & Hanna; Basse, Gisse, Bobbie, Harry, Douglas, Musse, Nelson, Cooper och många fler som brukar komma förbi.
Det var mycket bus under de första månaderna och jag hade massor av småsår på händer armar och ben för de små valptänderna var oerhört vassa och bitas det ville han! Men skoj hade vi och det var skönt att kunna leka med honom i trädgården. Jag passade också på att flytta till en mindre lägenhet i Malmö och det var lite stökigt. Helt klart trivs han bättre i Kivik än i stan. Men vem gör inte det?
Den 25:e maj började vi på valpkurs under ledning av Yrsa Franzén-Görnerup på Skryllegården utanför Lund. Det var en bit att köra för mig men det kändes tryggt att gå hos Yrsa. Dessutom fick Todde chansen att busa med brorsan Viking som också gick på samma kurs. Bröderna älskar varandra! Kursen varade fem lördagar och det var givetvis husse som hade svårt att lära sig, inte Todde. Vi fortsatte på samma sätt under hösten med en ”slyngelkurs” men nu höll vi till i Lunds centrum. Todde har ganska lätt för att lära men är inte alltid så pigg på träning. Eftersom husse dessutom är lite lat när det gäller att öva och tålamodet ibland tryter, så kanske inte resultatet blivit helt perfekt. Vi ska försöka med ny kurs under våren.
På Nationaldagen den 6/6 var vi åter på valpträff på Kvarngården i Harlösa. Ca femton Havaneser var där, alla stammande från Dogsmart’s och i åldrar från Toddes och Vikings fyra månader till 12 år. Ett knippe hundar till samt ett 40-tal människor var också på plats. Alla hundar blev presenterade och sedan fanns det en bana med olika lek-/träningsstationer. Todde skulle givetvis utmärka sig. Gården var inte helt inhägnad och av alla hundarna var det en enda som rymde – givetvis Todde. Två gånger till och med! Men han är sådan, han är nyfiken, orädd och gillar att upptäcka och utforska saker.
Sakta men säkert så kunde jag återuppta mitt ”normala” liv. Jag började spela igen, fast första gången jag tog fram gitarren blev han rädd för den! Men han vande sig och brukar ligga i soffan eller under ett bord och lyssna. Han började också vara med när jag jammade med Robban, Jocke och Mats i Gärsnäs. Högljudd elektrisk blues och rock’n’roll avskräcker honom inte. He’s a Blueshound! Robbans Ewa tar förstås gärna hand om honom när vi är där, och skämmer bort honom med lite godsaker. Han åker alltså gärna dit.
Fotboll och Malmö FF är ju också en viktig del av mitt liv. Jag valde dock bort att åka på bortamatcher denna säsong. När det är hemmamatch så är han på passning hos salig Janssons matte i Malmö, som gärna tar hand om honom. Hon har blivit hans extramatte eller vad man skall kalla det. Ibland när jag ska på konsert eller liknande stannar han över natten. Todde verkar trivas där också, han drar väldigt i kopplet när vi närmar oss deras port.
På hösten tyckte jag han vara gammal nog för att klara sig själv ett tag. Det vill säga husse ville åka till Schweiz och se MFF mot FC Lugano i Europa League. Todde blev då inkvarterad hos Janssons matte med familj, två tonåringar och mormor hjälpte också till att ta hand om honom. Nästan en hel vecka var jag borta och visst hade jag trevligt, men jag saknade honom verkligen! Det var härligt att träffa honom igen efter så lång tid.
Jag brukar vandra mycket i de vackra omgivningarna runt Kivik och det har blivit så mycket roligare nu när man har Todde som sällskap. Till en början kunde vi inte gå så långt, men nu när han är i princip fullvuxen klarar han galant att gå mer än en mil. Det tar kanske lite längre tid med honom, för det ska ju nosas och kissas och annat, men vad spelar det för roll? När han väl går, drar han upp ett rejält tempo, så nog blir det träning även för husse.
Dessutom kommer man tveklöst ut mer. Man måste ju gå ut och kissa med honom oavsett väder, och även om det tar emot de värsta regndagarna, så är det på sitt sätt ganska skönt ändå, och nyttigt såklart. För några veckor sedan när jag tog en sen lunch på Buhres med räkmacka och ett par sillapilsner väntade han där hemma, och jag var ju tvungen att gå ut med honom. Det blev en skön promenad till Vitemölla i ganska långsamt tempo. Efteråt kunde vi gott vila ut i soffan. Men hade jag inte haft Todde, hade jag garanterat hamnat i soffan direkt efter Buhrebesöket!
Det blir mycket tid i soffan med Todde. Vid frukosten, fikat, när jag läser en god bok eller ser Premier League-fotboll på TV, då är det extremt mysigt att han sin lilla vovve uppkrupen intill en. Hans päls är extremt mjuk och gosig! Han gillar att pussa och slicka sin husse. Husse gillar det!
Jag är oerhört nöjd med Todde. Han är verkligen tillgiven och kärleksfull, även om han busar lite ibland. Han är ytterst social, både mot människor och andra hundar. Han vill genast hälsa på alla och helst leka med de andra hundarna. Han skäller i princip aldrig på någon annan när vi är ute och går, inte ens när mötande hundar skäller eller morrar på honom. När han springer lös på tomten så skäller han en del, på hundar och släpvagnar! Men han ska givetvis bevaka sitt revir. Jag ska se om jag kan lära honom att skälla på de jag inte gillar, som stockholmare och husbilar.
Trots att jag blivit mer bunden ångrar jag inte en sekund att jag skaffade Todde. Jag älskar honom över allt!
Puss på årets sista dag, vid det vackra Haväng.
KONSERTÅRET 2019
Ett MYCKET magert konsertår. Jag får leta mig ända tillbaka till 1983 för att hitta något motsvarande. Då blev det också bara 12 gig. Jag skyller som vanligt detta år allt på Todde. Kombinationen valp och boende po lanned komplicerar konsertgåendet. Lovar bättring 2020.
Konsertåret 2019 – statistik
Antal gig: 12 Totalt 46 år: 1386
Antal akter: 20
Antal olika lokaler: 5 Antal orter: 3 Antal länder: 2
Flest gig: Folk & Rock 7 KB 2
Antal gig utanför Malmö: 2
Total biljett/entrékostnad: 3348:- Snitt per gig: 279:-
Det blev högst snittpris hittills i alla fall!
ÅRETS BÄSTA:
Sue Foley – Folk & Rock 2019-04-27
Första gången jag såg Sue Foley live var den 8/4 1992 på Antone’s i Austin på ett releaseparty för hennes debutskiva ”Young Girl Blues”. Gillade man vass elektrisk bluesgitarr var det lätt att falla för denna 24-åriga rödhåriga tjej född i Canada. ”Söta fantastiska gitarrissan Sue med snyggare ben än sång” lyder mitt något udda kortomdöme i min logg (teckenbegränsning!). Jo gitarrspelet var tveklöst hennes styrka då, sången något svajigare.
I oktober 1994 var jag åter tillbaka i Austin, där Sue var bosatt. Jag såg henne tre kvällar i rad i olika konstellationer, först två gånger på Antone’s och sist på Halloween på the Continental Club, där hon spelade akustisk gitarr i Toni Price band. ”Halloweenpartyhöjdare då jag nästan dansade m Sue Foley…” är min notering. Tyvärr minns jag inte riktigt hur den där nästandansen gick till. Vi pratade med varandra i alla fall och jag har för mig att hon hade glasögonbågar utan glas på sig!
Hon förblev en av mina favoriter, jag har 8 CD med henne, men fler konserter blev det inte förrän nu. Det var alltså med stor glädje jag förväntansfylld gick till Folk & Rock den 27:e april i fjor. Precis som 1992 frontade hon nu en trio och det är lätt att säga att hon överträffade alla mina ganska högt ställda förväntningar med råge. Två långa set, det första elektriskt och det andra huvudsakligen akustiskt där hon verkligen visade hur hon utvecklats och växt, framförallt som sångerska. Gitarrspelet var givetvis magiskt. Hon spelade på samma gitarr som alltid, sin numera ganska slitna Paisley Telecaster och med sin fingerplockteknik har hon verkligen sin egen stil och ton. Även på akustisk är hon glimrande, jag uppskattar när hon blandar in lite flamenco i sin blues. Det är väl också i de akustiska sångerna när hon närmar sig Classic Blues-genren som hennes sångröst fungerar allra bäst. Det var en underbar konsert, kort och gott!
Sue är lätt den bästa gitarrist jag sett i år och petar nog också ner min favorit Chantel på andraplatsen gällande bästa kvinnliga gitarrist. Grann tös är hon fortfarande också!
Sue Foley Folk & Rock 27/4 2019
Andra minnesvärda konserter 2019
Jag väljer ut följande tre:
Dave Alvin & Jimmie Dale Gilmore w the Guilty Ones – Folk & Rock 2019-10-26
Första gången jag såg Jimmie Dale var faktiskt på O’Yes i Malmö (ett ställe gav oss ett knippe mycket bra konserter) 1990, då tillsammans med sin Lubbockvän Butch Hancock. Då var det idel ädel singer/songwritercountry av högsta märke. Min Dave Alvin-debut var 1992 på Heartbreak Hotel i Malmö, av alla ställen, kompad av the Skeletons.
Årets konsert visade upp en mycket rockigare Jimmie Dale än den tidigare country-croonern och det var naturligtvis Dave Alvins förtjänst. Vi bjöds på kanonbra Americana, inklusive en av mina favoritlåtar från Texas, JDG:s ”Dallas”(Did You Ever See Dallas From A DC-9 At Night?). Bra gitarr från Dave och lysande trumspel av Lisa Pankratz. Första gången jag såg henne var även det 1992 men på the Hole-in-the-Wall i Austin, där hon trummade bakom ”The Blonde Bomber”, Ronnie Dawson.
Hole-in-the-Wall 1992. Lisa Pankratz skymtar under den okände basistens hand. Ronnie Dawson t.v. och Shaun Young i mitten.
Dan Baird & Homemade Sin – KB 2019-12-07
Första gången jag såg Dan Baird var på Båstad Rock Festival i juli 1989, då med the Georgia Satellites. De var mycket bra, ”djävulskt råös” var notisen. Många av Satellites-låtarna har ju följt med under Homemade Sin-tiden också. Detta var åttonde gången jag såg DB & HS (har sett honom en gång med the Yahoos också) och jag tror aldrig jag har blivit besviken. Man har alltid fått en härlig dos ren och rak rock’n’roll. Dan är glimrande som låtskrivare, sångare och en av de absolut bästa kompgitarrister som finns. Sprudlande spelglädje och härlig kommunikation med publiken har vi vant oss vid under de många Malmöbesöken. Det känns trist att den epoken är slut, men så är det. Avslutningsspelningen var lika bra som alla men blev för kort även om avslutningen med publiken sjungande ”Shake, Rattle and Roll” var fräck.
Tyvärr stal förbandet dyrbar tid från Dan. Förband skall veta sin plats och hålla sig kort!
Dan Baird och Mauro Magellan på KB 2019
Tack Dan för allt du gett oss! Jag förutsätter däremot att vi får se vapendragaren Warner E. Hodges snart igen.
Brad Paisley & the Drama Kings – Royal Arena, Köpenhamn 2019-10-05
Första gången jag såg Brad Paisley – ja det var denna gång! Modern country när den är som bäst. Paisley är en utmärkt sångare och ytterst fingerfärdig på sin Telecaster. Bandet har spelat med honom i många är och är oerhört tight. Det är en show utan döda punkter även om jag kanske tycker det blir i mesta laget när det ständigt rullar videos eller kamerabilder bakom artisterna. Inte min vanliga kopp te men jag gillade det! Tack till Mats E som lockade med mig på detta evenemang.
Brad Paisley på Royal Arena
Årets utmärkelser går till:
Årets gitarrist: Sue Foley
Årets manliga gitarrist: Brad Paisley
Årets sångerska: Hannah Aldridge
Årets sångare: Dan Baird
Årets basist: Rocco Palladino
Årets trummis: Lisa Pankratz
Årets saxofonist: Jens Haak
Årets munspelare: Jalle Lorensson
Årets musikfestival: Americanafest Solhällan
Årets arena: Folk & Rock
Årets honky-tonk: Pat Reedy & the Long Time Goners
Årets pajas: Chris Lane
Årets sorgsna farväl: Dan Baird
Favoriter i repris 2019
Hannah Aldridge hann jag se två gånger! Men Dan Bairds avskedskonsert får väl ta äran som favoritrepris.
Mesta musiker 2019
Statistiken är ju nästan löjlig detta år!
Hannah Aldridge och hennes följeslagare Gustav ”Gusten” Sjödin – 2 gig vardera
Alla andra – 1 gig!
Mesta musiker under 47 års loggande
1 Pontus Snibb 135 gig sedan 1996-05-25
2 Håkan Nyberg 133 gig sedan 1977-06-12
3 Magnus Nörrenberg 108 gig sedan 1999-02-07
4 Micke Nilsson (Björk numera) 105 gig sedan 2002-05-11
5 Richard Lindgren 65 gig sedan 1993-05-15
6 Pelle Jernryd 57 gig sedan 1994-01-07
7 Jalle Lorensson 49 gig sedan 1979-10-03
8 Jalle Olsson 41 gig sedan 1981-10-30
9 Janne Erlandsson 39 gig sedan 1989-06-17
10 Jonas Palm 38 gig sedan 1989-06-17
Inga förändringar!
Utländska musiker
1 Derek O’Brien 18 gig sedan 1987-10-19
1 Warner E Hodges 18 gig sedan 1985-06-27
3 Chantel McGregor 15 gig sedan 2011-03-24
4 B.B. King 14 gig sedan 1980-04-14
4 Rick ”Casper” Rawls 14 gig sedan 1987-10-22
4 Steve Earle 14 gig sedan 1997-01-26
7 James Bolden 13 gig sedan 1980-04-14
7 Mike Buck 13 gig sedan 1987-10-22
7 Allen Collins 13 gig sedan 2007-06-07
10 Lou Ann Barton 12 gig sedan 1988-11-05
Warner upp som delad etta. Mauro Magellan ligger på 11 och Dan Baird stannade på 10.
LÄSÅRET 2019 – Piratens år
Efter att under början av 2019 ha flyttat ner en hel del av mitt bibliotek från Malmö gjorde jag en rejäl rantafej i mina hyllor. Jag insåg då att jag inte hade en enda bok av Fritiof Nilsson Piraten. Det är ju en oerhörd brist för en Kiviksbo med litterärt intresse. Han står ju till och med staty här, och mej veterligen har ingen ännu försökt såga ner den, inte ens Björn Ranelid.
Från början kände jag mest ett behov av att läsa Piraten och tänkte låna böcker, men sedan bestämde jag mig för att de givetvis ska stå på hedershyllan (dvs den med bara skånska författare), och inköpte raskt 6 volymer på Zekes Antkvariat i Simrishamn. Fem av dem hann jag läsa hösten 2019, den sjätte läste jag nu precis efter nyåret så snart skall ytterligare Piratenböcker införskaffas. Mer om dessa i nästa års rapport!
Jag läste 66 böcker under 2019, exakt lika många som 2018, vilket är något under snittet sedan 2013 vilket är 83 böcker per år. Nu har jag börjat gå och låna böcker på Bokbussen som kommer till Kiviks Torg varje tisdag kl 15.45 – 16.30 så det lär nog kunna öka igen. Det har varit övervägande fiction och endast lite historia och marint under året. Plus åtta hundböcker, en helt ny genre på listan! Yrsa Franzén-Görnerup går in som näst mest lästa författare, tillsammans med Håkan Nesser, med 4 titlar. Yrsa är uppfödare på Kennel Dogsmart som min Todde kommer ifrån.
Bästa bok 2019:
Carson McCullers: The Heart is a Lonely Hunter (1940)
Magnifik roman. Bästa på mycket länge! Det är McCullers debutroman, hon var bara 23 år när den publicerades och den blev ytterst väl mottagen och hamnade på bestsellerlistorna. Romanen utspelar sig i en fattig stad i södern, huvudpersonen är en döv man vid namn John Singer men skeendet skildras ur olika personers synvinklar på ett effektfullt sätt.
Non-fiction:
Philippe Sands: Vägen till Nürnberg Ett annat liv (2016)
Skulle kunna vara årets bästa bok över huvud taget. Sands utforskar sin familjehistoria som utgår från staden Lviv i nuvarande Ukraina. Han följer i huvudsak två internationella jurister som båda härstammar från denna stad och som kommer att delta i eller ha stor betydelse för Nürnbergrättegångens genomförande. Mycket fascinerande, för mig delvis också eftersom jag varit i Lviv (Lvov, Lwow, Lemberg, staden har tillhört flera länder) och faktiskt kände igen mig en del. Ännu ett bidrag till den fasansfulla beskrivningen av Förintelsen.
Årets överraskning:
David Horsley: Ishavskonvoj (1964)
En billig kiosk-pocket som kostade 1:75 på 60-talet. Läste den på skoj innan den skulle kastas, och blev överraskad av en naken och trovärdig skildring av en allierad konvoj på Ishavet med destination Murmansk under Andra Världskriget.
Klassiker:
Fritiof Nilsson Piraten: Bokhandlaren som slutade bada (1937)
Historien om Jakob Bokhandlare är i grunden tragisk men i en historia av Piraten finns alltid mycket humor och värme, samt ett härligt persongalleri av märkliga existenser med korpral Krakow i spetsen.
Årets tråkigaste bok:
Michael Ondaatje: Den engelske patienten (1992)
Seeeeeegt seeeegt tråkig.
Årets favorit i repris
Klas Östergren: Österlentrilogin (1988-94)
I samband med den omnämnda flyttningen plockade jag ut ett antal volymer för omläsning. Östergren är en av mina favoritförfattare och denna, som ju egentligen är tre fristående romaner, är nog nummer ett hos mig. Helt osannolika historier som utspelar sig i vad som nästan är Kivik med omnejd. Underbara karaktärer som Wulf-Hansen och Brandy. Gemensamt för dem alla är att de dricker ganska duktigt. Doktorn och Jobs bravader på Vitemölle Badhotell är helt underbara. Nog känns det som att Östergren hämtat en del inspiration från Piraten.
Fritiof Nilsson Piraten: Bombi Bitt och jag (1934)
Jag tror nog att jag såg TV-filmatiseringen med Stellan Skarsgård före jag läste boken. Jag har även sett den teaterföreställning med Darling Desperados som gick på Marknadsfältet 1992. Jag var därför lite orolig att jag skulle bli besviken vid årets omläsning men icke! Jag slök den med stor glädje och skrattade högt många gånger. Det var ett skönt återseende av Vricklund, Valackaren, Nils Gallilé och de andra karaktärerna.
Deckare:
Fritiof Nilsson Piraten: Bombi Bitt och Nick Carter (1946)
Så fick jag in Piraten under tre olika rubriker. Detta är ju faktiskt en spännande deckare om den mystiske Mr. Urdal. Det bästa är nog ändå de invävda anektdoterna som tex. underlöjtnanten Jan Efraim Grissles släkthistoria. Att döpa en person till Enkelröven är ju också genialiskt.
Belinda Bauer: De vackra döda (2016)
Bauer regerar! Som vanligt väldigt välskriven och rysligt spännande med ett överraskande slut.
Håkan Nesser: Levande och döda i Winsford (2016)
Fyra Nesser så det var svårt att välja. Denna utspelar sig i delar av sydvästra England som jag själv besökt och alla platser är autentiska. Inget Maardam här med andra ord.
Anders de la Motte: Vintereld (2018)
Utspelar sig i Skåne med trevliga personer och något så ovanligt som ett lyckligt slut.
Sämst 2019:
Dennis Lehane: Shutter Island (2003)
Dystopisk skitbok.
Årets lista i sin enkelhet. De med fetstil är de mest minnesvärda.
| Nr | Författare | Titel | utg. år |
anm | Genre |
| 1 | Gant, James | Koden som dödade | 1964 | fiction | |
| 2 | Horsley, David | Ishavskonvoj | 1964 | fiction | |
| 3 | Östergren, Klas | Österlentrilogin | 1988-1994 | omläsning | fiction |
| 4 | Flynn, Peter | Spegeln som ljög | 1965 | fiction | |
| 5 | Burton, Heston | Då blåste äventyrets vind | 1962 | omläsning | fiction |
| 6 | Lehane, Dennis | Shutter Island | 2003 | fiction | |
| 7 | Olsson, Mats | De ensamma pojkarna | 1995 | omläsning | fiction |
| 8 | div. | Nacht de Erzählungen | 2007 | tyska, omläsn. | fiction |
| 9 | Natt och Dag, Niklas | 1793 | 2017 | fiction | |
| 10 | Lagerlöf, Selma | Gösta Berlings saga (del 1) | 1891 | fiction | |
| 11 | Langworth, Richard M. (Editor) | Churchill’s Wit | 2009 | Engelska | Non-fiction |
| 12 | MFF-aren 2018 | 2019 | fotboll | ||
| 13 | Cleeves, Ann | Wild Fire | 2018 | Engelska | fiction |
| 14 | McCullers, Carson | The Heart is a Lonely Hunter | 1940 | Engelska | fiction |
| 15 | Nordlander, Lennart / Adlercreutz, Carl-Johan | Duktig hund! | 1997 | två ggr! | Hund |
| 16 | Hellgren, Axel & Sandstedt, Eric | Jag och min hund | 1954 | Omläsning! | Hund |
| 17 | Snyder, Timothy | Om tyranni | 2017 | Non-fiction | |
| 18 | Franzén-Görnerup, Yrsa | Vardagslydnad | 2004 | Hund | |
| 19 | Franzén-Görnerup, Yrsa | Frågelådan | 2004 | Hund | |
| 20 | Nesser, Håkan | Himmel över London | 2011 | fiction | |
| 21 | Franzén-Görnerup, Yrsa | Valpvardag | 2009 | Hund | |
| 22 | Browning, Christopher R. | Helt vanliga män | 2017 | VK II | |
| 23 | Crofts, Freeman Wills | Mysteriet på nattexpressen och andra mysterier | 1958 | fiction | |
| 24 | Fossum, Karin | Brott | 2006 | fiction | |
| 25 | Henschen, Helena | I skuggan av ett brott | 2004 | fiction | |
| 26 | Bauer, Belinda | De vackra döda | 2016 | fiction | |
| 27 | Hoffman, Matthew (red) | Den väluppfostrade hunden | 2006 | Hund | |
| 28 | Longerich, Peter | Hur förintelsen planerades | 2019 | VK II | |
| 29 | Maugham, Somerset | Up at the Villa | 1941 | Engelska | fiction |
| 30 | George, Elizabeth | Med svek i sinnet | 1997 | fiction | |
| 31 | Ohlsson, Per T | 1918 | 2017 | historia | |
| 32 | Ishiguro, Kazuo | Nocturnes | 2009 | Engelska | fiction |
| 33 | Franzén-Görnerup, Yrsa | Vardagsstress och aktivering | 2008 | Hund | |
| 34 | George, Elizabeth | I fiendens närvaro | 1996 | fiction | |
| 35 | Harper, Jane | Force of Nature | 2017 | Engelska | fiction |
| 36 | Hallgren, Anders | Lexikon i Hundspråk | 2018 | Hund | |
| 37 | Sands, Philippe | Vägen till Nürnberg | 2016 | Historia | |
| 38 | Mangan, Christine | Tangerine | 2018 | Engelska | fiction |
| 39 | Nesser, Håkan | Elva dagar i Berlin | 2015 | fiction | |
| 40 | Ondaatje, Michael | Den engelske patienten | 1992 | fiction | |
| 41 | div. | Mera humor från Skåne | 1962 | fiction | |
| 42 | MacEwan, Ian | Lördag | 2005 | fiction | |
| 43 | Connelly, Michael | Nattskiftet | 2017 | fiction | |
| 44 | Roth, Joseph | Radetzkymarschen | 1932 | fiction | |
| 45 | de la Motte, Anders | Vintereld | 2018 | fiction | |
| 46 | Andersson, Lena | Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek | 2013 | fiction | |
| 47 | Alakoski, Susanna | Svinalängorna | 2006 | fiction | |
| 48 | Ballantyne, Iain | HMS Rodney | 2012 | Engelska | Marint |
| 49 | Aledort, Andy & Paul, Alan | Texas Flood | 2019 | Engelska | musik |
| 50 | Ballantyne, Iain | Bismarck – 24 Hours To Doom | 2016 | Engelska | Marint |
| 51 | Roslund, Anders | Tre timmar | 2018 | fiction | |
| 52 | Ballantyne, Iain | Warspite | 2001 | Engelska | Marint |
| 53 | Griffiths, Elly | Den mörka ängeln | 2018 | fiction | |
| 54 | Piraten, Fritiof Nilsson | Bombi Bitt och jag | 1934 | fiction | |
| 55 | Kallentoft, Mons | Se mig falla | 2019 | fiction | |
| 56 | Piraten, Fritiof Nilsson | Bokhandlaren som slutade bada | 1937 | fiction | |
| 57 | Mattsson, Set | Fruktans tid | 2014 | fiction | |
| 58 | Piraten, Fritiof Nilsson | Småländsk tragedi | 1936 | fiction | |
| 59 | Nesser, Håkan | De vänsterhäntas förening | 2018 | fiction | |
| 60 | Piraten, Fritiof Nilsson | Historier från Färs | 1940 | fiction | |
| 61 | Hemingway, Ernest | Över floden in bland träden | 1950 | fiction | |
| 62 | Borgenstam, Curt/Nyman, Bo | Motortorpedbåt | 1981 | Marint | |
| 63 | Nesser, Håkan | Levande och döda i Winsford | 2013 | fiction | |
| 64 | Piraten, Fritiof Nilsson | Bombi Bitt och Nick Carter | 1946 | fiction | |
| 65 | Jane’s Fighting Ships 1924 | 1924 | Marint | ||
| 66 | Hastings, Max | Winston Churchill 1940-42 | 2009 | historia |
Fotbollsåret 2019
Vilken avslutning!
Matchen mellan MFF och Dynamo Kiev sitter fortfarande kvar på mina näthinnor och i mitt sinne. Det var en av de absolut bästa fotbollsupplevelserna någonsin. Själva matchen för sig var en fantastisk fotbollsmatch. Stundtals mycket välspelad, spännande med ständiga omkastningar, många mål och vackra mål. Tidig ledning för MFF i denna måstematch, sedan ett otroligt välspelande Dynamo, sen MFF:s uppvaknande efter paus. Markus Rosenberg fick göra mål i sin avslutningsmatch. Och så upplösningen som ur en saga – Mackans 4-3 i sjätte övertidsminuten.
Själv stod jag bara och vrålade gutturala läten. Jag kan inte minnas ett enda mål som bejublats så som detta.
Det hela började ju dessutom med ett fantastiskt tifo, det bästa hittills. Magnifikt!
Den avslutande avtackningsceremonin var tårframkallande inte bara för Mackan själv. Plötsligt var det midnatt, en timme efter att matchen blåsts av, men nästan hela publiken var fortfarande kvar.
Det fantastiska tifot mot Dynamo Kiev. Ja 2/3 i alla fall!
Sedan kom bortamatchen mot FCK som jag åkte över för att se i glada vänners lag. Lite märklig känsla med en bortamatch i Europaspel där det var närmre än till någon inhemsk match. Vi lyckades i alla fall undvika tårgasen men visst var det ett onödigt kaos vid insläppet på MFF:s sektion på Parken.
Själva matchen var mer kamp än skönspel. Efter en stark FCK-inledning växte MFF in i matchen och tog över. Det var ett skönt jubel när Traustason gjorde 0-1 rakt framför oss (även om Sotirios Papagiannopoulos var sist på bollen). Plötsligt var vi gruppsegrare! Den kortaste bortaresan gav den bästa segern, i Europa i alla fall. Härlig känsla att fira segern på craftbeerpub i Köpenhamn!
Segeryra på Parken!
Vilken början!
Året började ju med säsongen 2018/2019:s två sista matcher, dubbelmötet mot Chelsea. Det var ju en dröm som gick i uppfyllelse, se Avslutning på fjorårets krönika samt reseberättelsen från London (länk). Som jag skriver där är jag nöjd med och stolt över MFFs insats.
Stamford Bridge inför Chelsea-MFF
Allmänt
Den stora händelsen i mitt liv 2019 var ju att jag skaffade hund. Toddes ankomst gjorde att bortaresandet blev ytterst begränsat. Jag missade till och med en allsvensk hemmamatch pga. valpträff, och såg ingen bortamatch alls. Jag såg endast EN icke-MFF-match och det var Brentford-Hull i London på lördagen efter Chelsea-MFF.
England
Två matcher i London plus hemmamatchen mot Chelsea blev det 2019.
Hartlepool hamnade i mitten av National League, långt ifrån uppflyttning. Ser likadant ut nu när jag skriver detta. Leeds lyckades som vanligt kasta bort serieledning i Championship genom ett totalhaveri under och efter julen 2018. Jag ska inte jinxa något men nu efter nyåret leder Leeds igen med ganska många poäng ner till lagen på kvalplats, så det finns kanske en minimal chans att man klara av att gå upp till Premier League. Sunderland verkar vara i en negativ spiral, klubben är till salu och harvar på 13:e plats i League One. Oj så skönt det är att vi har 51%-regeln i Sverige!
Damer
Inte en enda match under året! Ja, även det är skamligt, men jag vet inte om jag vågar lova bot och bättring. Dessa meningar står tyvärr kvar från fjorårets krönika!
Däremot såg jag många matcher under damernas VM och nu har standarden, och statusen, verkligen höjts. Många riktigt bra fotbollsmatcher.
Malmö FF
Det är alltid en besvikelse när MFF inte vinner Allsvenskan. Speciellt med hänsyn till sex missade straffar i rad, och därmed ett flertal poäng bortkastade. Vi vek även ned oss i de viktigaste matcherna som Djurgården hemma och Hammarby borta. Men jag tycker Uwe Rösler gjort ett bra jobb, det var trots allt inte han som brände straffarna och ett stor mängd andra målchanser. Spelarna måste göra sitt också. Uwes facit står in klass för sig och han har även sett till att vi höjt oss ett snäpp internationellt. Kvalspelet var lugnt och säkert avklarat, och det följdes upp med gruppseger och vidare avancemang. För mig hade han gärna fått vara kvar.
Årets klart bästa spelare var i mina ögon Anders Christiansen. Mittfältsgigant med hög arbetskapacitet och vinnarskalle, en lysande poängspelare som gjorde ett antal viktiga mål. Utan honom har vi svårare att vinna.
Johan Dahlin i mål är otroligt lugn och säker. Inte alls spektakulär men han släpper helt och enkelt inte in särskilt många mål.
Oscar Lewicki gjorde väl sin bästa säsong och var bra oavsett vilken position han spelade på.
Rasmus Bengtsson är också otroligt stabil och betydelsefull där bak.
Eric Larsson lyfte sig rejält i år och Sören Rieks var stundtals lysande och gjorde ett försvarligt antal mål.
Några nya stjärnskott kom däremot inte fram och det är kanske en punkt som Rösler brast på.
På negativa sidan får väl antecknas Antonsson som inte alls motsvarade mina förhoppningar. Jag tycker också att Bachirou var lite svagare i år.
Så har vi då Markus Rosenberg, som väl bara var de där missade straffarna från att bli bästa spelare i år också. Hans insats totalt sedan återkomsten har ju varit enastående. Hans betydelse för Malmö FF under denna period är monumental. Se även på statistiklistorna nedan, där han rusat i topp, och där han lär förbli i topp för all överskådlig framtid.
Jag som ju egentligen tillhör Bosse Larsson-generationen, är beredd att ge efter och att låta Markus ta över tronen som tidernas bäste MFF-are! Det säger inte lite.
Fotbollsåret 2019 – ur loggen
Jag är nu uppe i 1431 bokförda matcher.
Antal matcher: 30 2018 såg jag 38
Antal mål: 96
Tabellrader: Hemmalag 30 22 5 3 73-23 71p
Bästa lag: Malmö FF A 29 21 5 3 66-24 68p
Sämsta lag: Ballymena United FC 1 0 0 1 0-7 0p
Matchtyper: Svenska Cupen, Allsvenskan; Europa League slutspel, Europa League kval, Europa League Play-Off samt gruppspel; Championship, England; samt träningsmatcher.
Antal olika lag: 27 Lag från 9 olika länder
Sammanlagd publik: 450 506
Publiksnitt: 15 017
Högsta publiksiffror
39 813 Chelsea-Malmö FF, Stamford Bridge, London
32 941 FCK-MFF, Parken, Köpenhamn
Lägsta publiksiffra: 700 MFF-IFK Malmö, Stadions konstgräsplan, trän.match
Biljettkostnad: 10 908:42
Snittkostnad per match: 363:61
Bästa målskyttar:
13 (0 straffar!) Markus Rosenberg, MFF
10 Anders Christiansen, MFF
7 Sören Rieks, MFF
Flest mål i en match:
3 Said Benrahma för Brentford mot Hull City.
(Första hat-tric sen 2016)
3 Markus Rosenberg för MFF mot Ballymena Utd.
Antal mål per match: 3,2 2, 42 i fjor
Betygssnitt: 3,33 2,84 i fjor
Bästa spelare (flest omnämnande):
12 Anders Christiansen, MFF
10 Markus Rosenberg, MFF
Bästa matcher (betyg 5):
Chelsea-MFF 3-0 21/2
MFF-Zrinjski Mostar 3-0 8/8
MFF-HIF 3-0 26/9
MFF-Dynamo Kiev 4-3 29/11
Sämsta match (betyg 1): FC Lugano-MFF 0-0 7/11
Antal länder för match: 4
Antal arenor: 7
Antal orter: 5
Lite ur 47 års statistik
Skytteliga
Markus Rosenberg drar ifrån och frågan är om någon kan komma att hota honom under mitt återstående liv? Det är nog inte troligt. Gische går dock upp på plats 7 och kan möjligen ta ett par platser till.
1 Rosenberg, Markus Malmö FF 91 13 straffar
2 Videkull, Lena Malmö FF (damer) 76 1
3 Larsson, Lars Malmö FF 69 0
4 Skoog, Niklas Malmö FF 54 13
5 Sjöberg, Thomas Malmö FF 52 0
6 Cervin, Tore Sverige A 49 0
7 Molins, Guillermo ”Gische” Malmö FF 42 2
8 Pendyk, Luiza Malmö FF (damer) 41 0
9 Ijeh, Peter IFK Göteborg 36 0
9 Magnusson, Mats Helsingborgs IF 36 1
11 Alves, Afonso Malmö FF 33 0
12 Carjemo, Annelie [Gustafsson] Malmö FF (damer) 32 3
13 Engqvist, Leif Trelleborgs FF 31 0
13 Kindvall, Niclas Malmö FF 31 1
15 Mehmeti, Agon Malmö FF 29 0
16 Gaeyner, Ingela Malmö FF (damer) 28 0
17 Larsson, Daniel Malmö FF 27 2
18 Pettersson, Jörgen Sverige A 26 1
19 Andersson, Daniel Malmö FF 25 10
19 Lindman, Håkan Malmö FF 25 0
19 Berget, Jo Inge Malmö FF 25 3
22 Dahlin, Martin Sverige A 23 0
22 Forsberg, Emil Malmö FF 23 0
(Avser alltså de mål jag sett live. Angivet lag det som spelaren senast gjorde mål för)
Bästa spelare
Även här ökar Markus Rosenberg sin ledning. Anders Christiansen går in som en raket på plats 6. Imponerande på så kort tid, men han har verkligen varit bra och viktig för MFF.
(Antal omnämnande som bästa spelare i min logg. Jag får nog erkänna att jag under de första årens loggande var snålare med betygen. 1164 spelare från Ahmed Abdultaofik (FK Ventspils) till Mesut Özil har fått ett omnämnande)
1 Rosenberg, Markus Malmö FF 59
2 Andersson, Daniel Malmö FF 46
3 Elanga, Joseph Malmö FF 41
4 Majstorovic, Daniel Malmö FF 34
5 Andersson, Anders Blackburn Rovers FC 32
6 Anders Christiansen Malmö FF 31
6 Molins, Guillermo Malmö FF 31
8 Erlandsson, Ingemar Malmö FF 29
9 Jansson, Pontus Leeds United AFC 28
9 Kindvall, Niclas Malmö FF 28
9 Osmanovski, Yksel Malmö FF 28
12 Larsson, Bo Sverige A 27
12 Ricardinho [Ricardo da Silva Kubitski Malmö FF 27
14 Engqvist, Leif Sverige OS 26
14 Ohlsson, Jörgen Malmö FF 26
16 Alves, Afonso Malmö FF 25
17 Safari, Behrang Malmö FF 24
17 Berget, Jo-Inge Malmö FF 24
19 Chanko, Louay ”Lolo” Malmö FF 23
19 Fedel, Jonnie Malmö FF 23
19 Höiland, Jon-Inge Malmö FF 23
19 Pettersson, Jörgen Landskrona BoIS 23
19 Prytz, Robert Sverige A 23
19 Skoog, Niklas Malmö FF 23
25 Thern, Jonas Sverige A 22
25 Lewicki, Oscar Malmö FF 22
Avslutning
Precis som i fjor så är säsongen inte slut för MFF. 1/16-final väntar mot tyska Wolfsburg och jag har redan bokat resa. Det blir naturligtvis svårt. Tyska lagar passar illa för svenska lag, de är än mer organiserade än vi, brukar vara fysiskt starka och har spelare som alla i grunden är bättre än våra. Men MFF kanske har en lite större chans än mot Chelsea, Wolfsburg är ju trots allt inte Bayern München, och kan vi bara få med oss ett hyfsat resultat från bortamatchen så, kanske, kanske, kanske. Bayern München har vi ju förstås slaget hemma, 1-0 i Europacupen 22/10 2075 efter mål av Tommy Andersson inför 23169 åskådare. Då hade Bayern halva tyska världsmästarlaget i sin elva. Tyvärr fick vi stryk borta förstås.
Det måste givetvis bli guld i årets allsvenska. Att man ska vinna cupen, nääääe det finns ju över huvud taget inte. Jag kommer i vilket fall att under året se min tusende MFF-match live (bokförda, troligen har jag redan passerat den milstolpen).
Vi får se om det blir någon div 4-match med nya MFF Dam för mig. Jag har trots allt sett strax under 200 matcher med gamla MFF Dam, det finns tex. fyra tjejer med i skytteligan ovan.
Jag ska också försöka ta mig i kragen och se några matcher med Kiviks AIF i sexan. Där kan man ju ta med Todde!
Just när jag skrivit klart alls nås jag av nyheten att Jon Dahl Tomasson blivit ny tränare för Malmö FF. Spontant tycker jag det känns spännande och hoppas verkligen han skall lyckas. Man kan möjligen anföra att han liksom Allan Kuhn har väldigt liten erfarenhet som förstetränare, men hans meriter i övrigt är ju betydligt större an Kuhns. Arsenal vågade satsa på Mikel Arteta med en liknande bakgrund, så varför inte? Jag är ytterst tacksam för att det inte blev Svennis i alla fall.
Välkommen och til lycke, Jon Dahl Tomasson!
MFF i Europa 2019/20 – Enda resan bar till Schweiz
Vi får vänja oss med att skriva säsongsårtalet på europeiskt sätt, det är vår-höst-vår-säsong som gäller nu när det blivit en vana att gå vidare från gruppspelen. Det visste vi dock ej inför resan till Schweiz, än mindre trodde vi det nog efter matchen.
Det var pga Todde, min Bichon Havanaisvalp som jag beslöt att inte resa denna sommar, men sent på hösten var han gammal nog att bli inhyst hos sin extramatte under en knapp veckas tid.
Planering och bokning
Fördelen med gruppspel kontra kval är att det oftast finns gott om tid att planera, och denna gång fanns det dessutom gott om matchbiljetter att tillgå. Som vanligt blev Stoby min trogne vapendragare och vi bokade på enklaste sätt med SAS till Zürich.
Jag har varit ett flertal gånger i Schweiz och tycker det är ett angenämt land att vara i, om än dyrt mht vår svaga svenska krona. Vi planerade nästan en hel veckas vistelse bland gökur och ostar.
Tisdag 5/11
Måndagen ägnades bla. åt att gå begravning samt att lämna bort Todde för passning. Det kändes alltså både tungt och inspirerande när väckaren ringde 04.26. Sedan min senaste utlandsresa hade jag lyckats flytta så jag hade längre vandring till Triangelens station, men det tog trots allt bara 16 minuter med min lätta packning. 05.36 steg jag på tåget och rendez-vousade med min resekamrat.
På Kastrup begav vi oss direkt till Mikkellers bar som har öppet dygnet runt. Det blev en av mitt livs tidigaste öl, klockan var inte ens sju när jag avnjöt en Airport Pale Ale som frukost tillsammans med en överraskande god toast.
07.55 var det SAS tur att transportera oss till Zürich. De försåg oss med en andra frukost i form av Mikkeller Organic Ale, Mackmyra singlemalt och kaffe av okänd härstamning. 09.40 var vi tidtabellsenligt framme. Vi hann med en dubbel espresso på flygplatsen innan det blev tåg, via St. Gallen, till dagens slutdestination Staad. Vi tänkte nämligen tillbringa första natten vid Bodensjön.
Vi hade bokat in oss på Hotel Schloss Wartegg, ett gammalt slott uppe på branten med vacker utsikt över sjön.
Vi lunchade på Riva Bella, Hirschpfeffer mit Spätzli (typ kalops) och vår första Schützengarten Bier. Det skulle bli fler sådana. Vi promenerade västerut längs Bodensjöns strand till den något större staden Rorschach. Första stoppet blev på Idyll Bar, kanske ett något missvisande namn, men Schützengarten hade dom i alla fall. Det skulle visa sig att detta ölmärke var totalt dominerande i hela St. Gallen-området. Vederkvickta strosade vi runt den lilla stadens centrum och slog oss sen ner i Buddha Lounge vid sjöstranden. Där blev det 1 ½ Schützengarten innan hungern gjorde sig påmind. Vi gav oss ut och letade efter matställe men tyvärr visade det sig att i Rorschach var tisdag ofta Ruhetag, dvs det var stängt! Till slut hamnade vi i alla fall på Restaurant Münzhof, som var öppen, och italiensk trots namnet. Det blev en Carbonara och, just det, en Schützengarten. Vi bjöds på ett glas Prosecco före och en grappa efter maten. Jag hann även med en Tiramisu.
Klockan var inte så mycket men vi hade ju varit upp långt före tuppen så vi drog oss tillbaka till hotellet och såg Champions League-fotboll på rummet. Ur hotellets självbetjäningsbar fick vi var sin Kornhausbräu Dunkel resp. Helles, lokal öl, samt lite medhavd 10-årig Bowmore. Sedan sovs det gott!
Schloss Wartegg i Staad
Onsdag 6/11
Efter en hygglig slottsfrukost begav vi oss ut på en liten vandring i omgivningarna. Väderprognosen hade lovat regn i princip hela veckan men nu var det ganska hyfsat, mulet men klart när vi begav oss österut och följde en vandringsstig längs strandkanten ända tills vi kom till Altenrhein, Rhens utlopp i Bodensjön. På andra sidan floden ligger Österrike. Det finns en flodarm till några kilometer längre in i Österrike. Det var dock långt till någon bro, så vi fick nöja oss med Schweiz på denna resa. Vi vände åter ungefär samma väg vi kommit och slank in på Hookipa Pub. Nu var törsten stor, vi gick totalt ca 8,5 km så det fick bli två Schützengarten. Vi kunde konstatera att det säkert var väldigt trevligt här sommartid, men troligen nerlusat med turister.
Vid Altenrhein med Österrike på andra sidan floden.
Vi vände åter till vårt hotell, hämtade vårt bagage och tog tåget till St. Gallen, där matchen skulle spelas torsdag kväll.
Vi kom fram strax efter normal lunchtid, och fann efter viss möda Café Liberte som kunde lite föda i form av en Appenzeller Bagel och en Klosterbräu Amber (bryggd av Schützengarten förstås).
Vi hade bokat en lägenhet på TouchBed Apartments en bit upp i backen i centrala St. Gallen. Vi forcerade ett avancerat system med nyckelskåp och engångskoder som skickades via nätet (wifi i entréen) och kom in i vår moderna och fräscha men väldigt sterilt inredda tvårummare.
Första åtgärden var att gå och handla in lite frukostmat, öl och snacks. Herregud vad dyrt det var för en fattig svensk! Hittills hade väl mat och öl på lokal hållit ganska hyfsade priser jämfört med hemma men i butiken var det dyrt.
Bäst att gå på krogen alltså och det gjorde vi. Stoby hade givetvis redan rekat ett craftbeerställe, BrüW, dit vi raskt begav oss. Vi hann med en del: Happy People I Love Hops, Kornbräu Honig, Riegele Bayerisch Ale, Brewdog Jet Black Stout för egen del. Stället som förestods av en ensam dansk stod listat som bryggeripub, men det var det inte, craft beer pub är nog rätt epitet. Där träffade vi även Öltras egen Pol Pot Mr Engvall med kumpan. Detta förstärkta gäng tog oss tvärs över gatan till Kostas der Grieche, en mycket trevlig grekisk restaurang. Jag åt en souvlaki med en Appenzeller Quöllfrisch därtill. Nu skulle kvällen avslutas och vi hittade efter visst irrande till Rock Story, som var en bryggeripub. Där blev det en Rock Story Brew (Weisse) innan vi kallade det en dag. Väl hemkommen upptäckte jag att jag glömt min lilla anteckningsbok på Rock Story. Den är ju helt oersättlig så jag begav mig iväg i språngmarsch. Det var mindre än tio minuter till stängningsdags och jag var inte helt på det klara på var Rock Story låg. Givetvis skulle batteriet i mobilen då ta slut så det var med flimrande GPs jag kom dit. Låst. Men personalen var kvar och öppnade med ett leende och gav mig boken direkt! PUST!
Så var det bara att forcera uppförsbacken hem igen. En flaska Feldschlösschen Pale Ale smakade då förträffligt. God natt!
Torsdag 7/11 Spieltag
En matchdag vaknar man alltid lite extra förväntansfull, ibland även bakfull, dock icke denna dag. Enkel frukost intogs i vårt lilla kök innan vi gav oss ut på stan. Vi träffade Magnus & Pontus från Himmelriket, tittade på minnesplaketten över exkung Gustav IV som tillbringade sina fyra sista år i St. Gallen och dog här 1837. Vi begav oss alla fyra till News Café för en stilla förmiddagsöl, som var små men blev två, Schützengarten förstås. När Peter Åhlander dök upp för att bli intervjuad avvek vi för en liten promenad i staden. Vi mötte nu flera kända supporterprofiler som Fantraz-Melker, med Jonas, Stefan, Stefan, Stefan och Stefan (?) samt Skriftställaren (Snacka Skåunska…).
Lunch intogs på Braz, någon form av kalvkött (suddig notering) – och en Schützengarten….Åter till lägenheten för att svida om till matchskrud innan vi begav oss till samlingspuben/pubarna.
På samlingspuben var det kaos förstås med hundratals väl förfriskade himmelsblåa. Vi gick in på grannpuben Vibez och köpte vår Schützengarten, där var det ingen kö alls. Efter en stunds minglande utanför var vi ett gäng, Fantraz med hangarounds, som sökte oss till Restaurant Marktplatz för en Schützengarten Old Style och en vanlig innan det var dags att borda bussarna som skulle ta oss till matcharenan.
Kubynpark som ligger på ett shoppingcenter in bit utanför staden har även namnet AFG Arena och är hemmaplan för FC St. Gallen i den schweiziska högstaligen. Men nu var det FC Luganos hemmaarena för denna match och eftersom Lugano ligger 25 mil söderut på andra sidan alperna kom det endast 1862 åskådare, varav nästan exakt hälften var MFF-are.
Jag fick i mig en god bratwurst och två Schützengarten och vaknade när domaren blåste av 0-0-matchen. Den var ett rejält sömnpiller och jag kommer inte slösa några ord på den. Jo, fyra: Johan Dahlin = en poäng.
Bussarna tog oss tillbaka in till centrum och vi var några som raskt tog oss till BrüW, återigen Stoby, jag och det förstärkta Fantraz-gänget. Tyvärr nåddes vi av den tråkiga nyheten att en av oss okänd MFF-supporter blivit överfallen av ett gäng FC St. Gallen-huliganer och illa misshandlad någon stans på vägen hit. Sånt är bara för jävligt och gör mej så in i h-e förbannad!
Vi klarade oss själva med några minuters marginal tydligen. Jag sörjde detta inträffade och firade bortapoängen med en Mükon Citra Pale Ale, en Kornhäusbrau Honig, en Bierfactory CH IPA och en Happy People I Love IPA. Sedan var det dags att dra sig tillbaka och lampan släcktes kl 00.56.
Fredag 8/11
Efter att ha tvingat i mig lite frukost tog vi farväl av TouchBed Apartments genom att låsa in nyckeln i det avancerade nyckelskåpet och traskade ner till stationen. Under stationen, i tunneln ut till spåren, ligger Drinks of the World, en liten butik med ett rejält sortiment av craft beer. Själv handlade jag en Calandia Edelbrau (från Graubunden) och en Stammhausbier 1895 (från Schaffhausen) som färdkost. Stoby fyllde halva sin koffert, typ. 10.55 gick tåget till Zürich Hbhf och vi tvangs åka första klass pga. vagnbrist vilket man bad om ursäkt för. Okej då!
Zürich mötte oss med regn. Vi checkade direkt in på Hotell Limmathof som låg en inspark från Hauptbahnhof. Hotellet låg mycket bra vid floden Limmats kaj och restauranggatan Niederdorfstrasse började precis utanför vår dörr. Vi slank in på Johanniter, typisk schweizisk krog. Soppa först och fläskstek sedan. Nu var vi (äntligen!) utanför Schützengartens revir, så det blev en Feldschlösschen Dunkel.
Regnet lättade lite och vi promenerade sydvästvart till FIFAs World Football Museum. Här träffade vi givetvis på Fantraz-gänget! Det var ett ganska intressant och väldigt modernt museum och det är lätt för fotbollsfanatiker att spendera några timmar där. Till slut tar dock alltid törsten överhanden och vi bänkade oss i husets Sportbar 1904 med en Appenzell Quöllfrisch som satt som en slips!
Nu skildes vi från våra vänner och tog spårvagnen tillbaka till hotellet för lite vila och en wee dram Bowmore.
Mongoliets landslagströja på FIFA-muséet!
På kvällen strosade vi runt Niederdorfstrasse och kunde med viss förvåning konstatera att cannabis var legaliserat här, det fanns butiker som skyltade med olika sorter av denna vara. Vi avstod dock från detta och hittade bord på restaurang Tre Cucine. Mitt menyval blev Risotto Black Tiger, Crema Catalana, Feldschlösschen och en dubbel espresso.
Nu var det ju fredagkväll och två barer till skulle vi hinna med: Andorra Bar, trångt och stökigt ungdomlig erbjöd en Valaisenne Pale Ale; på Big Ben Pub blev det en Smithwicks. Sedan hemgång.
Lördag 9/11
Frukost ingick inte i vår hotellbokning så vi valde att gå till fiket nästdörrs, Café Schurter, där jag fick i mig en macka och en cappuccino. Förmiddagen skulle ägnas åt shopping. Vi gick förbi den ena lyxmärkesbutiken efter den andra och hamnade till slut på Victorinox Flagship Store där jag inhandlade en röd mini-armekniv för det faktiskt facila priset av 12 Franken (117,32 SEK).
Vädret var idag angenämt, sol och hög luft, och vi spatserade vidare rakt österut uppför en rejäl backe med riktning Zürich Zoo. Vi mötte ett par kameler på luftning men det fick räcka , djur var inte vårt intresse, vi skulle nu vara Kultras.
Först gick åt höger in på FIFA-strasse. Här ligger FIFAs högkvarter och vi tänkte tala allvar med Infantino men tyvärr var det megastängt. Vi vände om och gick in på Friedhof Fluntern, den kyrkogård där min absoluta favoritförfattare James Joyce ligger begravd. Det talas dock om att han skall flyttas hem till Irland. Han ligger dock fint där på Flunternkyrkogården tycker jag. Ett par stenar bort ligger även Nobelpristagaren Elias Canetti.
Kultur gör en som bekant törstig så vi promenerade tillbaka mot centrum, lyckligtvis var det nerför backe nu. Tyvärr öppnade flera etablissemang inte förrän till kvälls men till slut fann vi Buchmann Café und Beck Oberstrass som kunde erbjuda en Turbinenbräu Goldsprint. Två till och med. Vi drog oss sedan ner till vår egen gata, Niederdorfstrasse, där lunch intogs på trevliga Rheinfelder Bierhalle. Bratwurst med Rösti och en Feldschlösschen Bügelöl var resans bästa lunch.
Efter en liten lur var vi redo för lite PL-fotboll så vi begav oss till Kennedys Irish Pub för att se Spurs-Sheffield United 1-1. Guinness först, sedan Feldschlösschen Braufrische och Blonde et Noir som sportdrycker.
Lördagkvällen krävde mer öl och vi tog spårvagnen upp för berget. Bara 100 meter från Buchmann Café, där vi var tidigare, ligger The Alehouse – Palmhof, ett craft-beerställe. För mig blev det en Bierfactory CH IPA, en Alesmith Hawaiian Speedway och en Dr Brauwolf Session IPA (här är noteringarna suddiga, författaren på lyset).
Vi rullade neråt igen och på vår gata lyckades vi få bord på Santa Lucia. Pizza skulle det bli och det står klart både i min notisbok och i min dagbok – bästa pizzan jag ätit i mitt liv! Tyvärr minns jag inte vad det var på den. Säntis Kristal Appenzeller bier därtill, glass, kaffe och grappa därefter. Sen var festen slut och vi gick hem till hotellet redan 22.45!
Söndag 10/11
Revelj 07.20, tåg till flygplatsen 08.35 med ganska segt huvud. Lite schweizisk choklad skulle först inhandlas innan det blev frukost på Chalet Suisse. Någon form av müsligröt och kaffe fick jag i mig innan SAS kl 10.55 tog oss till Kastrup. Jag skiljdes från Stoby på flygplatsen då han tvangs vänta på sin väska – och jag längtade hem till min vovve! Vid 14-tiden var jag hos min hundpasserska och fick jag äntligen krama om Todde.
TEXAS TANKAR 